Jag sitter vid köksbordet och läser en alldeles underbar och bitande jobbig bok, Alltid Du. Ställer mig i duschen och där tänker jag oftast på allting som hänt, som bara ligger där och väntar på att bli tänkt på, saker som sveper förbi under en dag eller en vecka eller ett liv, medan vattnet, det varma, heta vattnet rinner över mig. Hur skulle det vara att heta Caroline Sundell, vara gift tvåbarnsmamma och plötsligt stå öga mot öga med någon man aldrig riktigt glömt, en helt vanlig dag mitt i veckan? 

Jag har inget ex jag skulle slänga mig om halsen på, som jag allvarligt skulle börja begrunda tanken på hur det skulle vara, så här långt senare. Ett ex är ju ett ex av en anledning (och jag har ändå inte särskilt många). Jag har inga jobbiga avslut som aldrig fick avslutas, och för det är jag glad. Johan var en tråd, ett garnnystan som kom rullande in i mitt liv på sin väg mot sin nya skola hundratjugo mil bort, och jag bara visste att jag skulle följa med på resan hur få minuter vi känt varandra. Det var självklart. Det är fortfarande självklart. Aldrig utan dig. Alltid du.

Jag tror jag bara skulle skratta om den där första kärleken skulle stå utanför min dörr en dag. Jag skulle nog bara garva. Inte ens det, jag skulle kanske bara titta på honom sådär som man gör när det står en främling utanför dörren, misstänksamt blicka på människan för att få reda på vad denne vill, om det är en potentiell yxmördare eller bara en granne som behöver toapapper eller en liter mjölk. Om det ens går att känna igen någon man kände lite sådär halvt i en månad för tio år sedan.

Jag var tolv år, eller möjligen tretton, hade precis gått ut sexan (är man tretton då?) och var alltså varken särskilt attraktiv eller mogen i min kroppsbyggnad. Myggbetten på framsidan behövde knappast behå och håret hade ännu inte funnit sig in i en proper frisyr som klädde mitt ansikte, det bara var, och kläderna? Inte vet jag, sånt man handlade på postorder från H&M eller några shoppingturer till Luleå. Jag minns ett par jeans jag använde tills det blev ett hål i grenen. Ja alltså inte av överanvändning... så tidig var jag inte, men av tvätt och många månader med dem trädda över de små benen. De var faktiskt rätt snygga.

Och jag var muskulös då, jag red ju flera gånger i veckan, med fantastisk kondis och magmuskler jag avundas nu idag. Smink vet jag inte om jag använde, det minns jag inte. Min favoritbutik var fortfarande Mama's Closet. Jag kanske hade det mintgröna linnet med fint fall till de där jeansen och var på min höjd en stark femma på skalan upp till tio när jag piffade upp mig. Helt normal för en tolv-trettonåring antar jag. Varken mer eller mindre. Och så såg jag honom, när han kom inrusandes i rummet till sin lillasyster där jag också såklart var. Japp och det var kört. För typ tre veckor. Vi gjorde inget. Inte ens... knappt ens tog i varandra, men oj. Sedan åkte jag iväg över helgen och när jag kom hem var hans Lunarstorm nedklottrad med jag älskar Sofie. Happ. Fan så jag grät. I typ en kvart. Och några dagar till.

Det var för övrigt han som sa att jag var en trea på den tiogradiga skalan och jag som kämpade med att vara lagom cool och säga att han var en sjua fastän han egentligen var en tia (eh nej, men uppenbarligen tyckte jag det då.) Jag blev så himla snopen. Sedan spelades Unfaithful varenda dag, av Rihanna. Och Lunarstorms rampljus var ideligen full av meddelanden från honom där han skrev "söt tjej 13-17 som vill prata?" haha.

Så ni förstår att det inte var besvarat. Inte det minsta. Jo, lite, men inte så mycket. Inte tillräckligt mycket. 

Så en mjölktetra kan han väl få för besväret om han dyker upp. Inte en huvudroll i en bok. Johan har huvudrollen i min bok. I mitt näste, i mitt hjärta. Så har det alltid varit. Jag hoppas det alltid kommer vara så. Jag ser fram emot varenda dag vi får, när vi vaknar på morgonen och jag bara ler sådär mjukt, hjärtligt, ända längst in i från när jag tänker på det, på oss, på hans kacklande, underbart fula och fantastiska skratt och den han är, tjurighet och envishet till trots. Fortfarande. Ja, det är alltid du.

Alltid, alltid du.

If I lived a million lives,

I would have felt a million feelings

and still would I have fallen

a million times for you

Jag älskar att du älskar mig som mest när jag förtjänar det som minst, när jag precis slagit upp ögonen med all deras påsiga, svullna prakt och när håret är sovlockigt och över hela kudden och kroppen inte riktigt vaken än. Jag älskar att du ser på mig som att jag är det bästa i din värld i just det ögonblicket. Jag älskar när du drar mig intill dig och håller mig kvar. Jag älskar det, djupt i mitt hjärta. Det bästa som finns, det är du. Alltid du. ♥

Jag skulle skriva nåt klatschigt sådär men jag orkar inte för jag är så arg. Ja inte arg som i arg åt allting utan arg som jag har PMS och är arg åt allting just för stunden idag (det var glatt igår och jättelesset i lördags). Varför osten är så liten. Varför diskmaskinen inte är igång. Varför jag inte hittade något i hela Täby Centrum att ha på mig imorgon när vi har julbord med jobbet och alla ska dit och man vill verka respektabel och ändå ledig och fin när det med tanke på allt är ens första julbord med det nya jobbet och alla kanske inte vet att man är en i gänget när jag så sent som förra veckan fick glädja en kollega som inte visste att jag blivit fast. Ja men typ så. 

Nä istället är jag en tjock varmkorv. Och det känns ju kul. Jag måste föna håret göra mig fin i förväg för jag öppnar imorgon och kommer stanna kvar på skolan till stängning hurra tolv timmar jamen dra nu vad kul jo det är det faktiskt men jag är ganska less redan nu i förväg, allt beroende på att jag är fet som en gris. Gris ska jag äta massor av imorgon, passa på när man ändå ser ut som en och inget i hela Täby Centrum passar eller lockar och Johan som skrattar när man kommer tultandes i full vintermundering.

När man ryter åt två barn man aldrig rytit åt tidigare men som hade anledning till det och sedan stod de och bara tittade på mig, hon som aldrig har rytit så högt röt nu så öronen gick i baklås. Herregud. Och på tisdagar är jag ansvarig för fotbollsplanen på en av rasterna, och då tänkte jag på hur mycket jag inte tycker om fotboll medan jag stod där och frös och aktade mig för att bli skjuten i huvudet. Elva fjantar som springer och jagar en boll och får orimligt mycket pengar för att skjuta den framför sig. Herregud vilken sport, vem kom på den egentligen? Ja inte var det någon med sinne för humor. Vilka töntar. Det är verkligen antiklimax för mig såhär i PMS-tider. Raggar eller blir uppraggad av en kille på krogen och sen säger han att han spelar fotboll. 

Tack och adjö.

Jag har insett det idag. Inte för att jag raggar eller söker efter någon just nu. Aldrig. Det vill jag inte göra. Jag vill vara med Johan. Alltid. Men bara för att säga det, och sådär. Hur det skulle vara om det hände här och nu i dessa tider (sinnesstämningar).

Och så regnar det. Jaha det var ju trevligt om man nu gillar regn och minusgrader. Det gör inte jag, inte längre, inte när droppandet är det enda man hör fast jo. Och allting som händer förvrider man. Vänder. Allt som sägs. Menar han det? Menade han inte så? Tänker han lämna mig? Klart han tänker. Fastän ingenting är annorlunda och fastän jag vet att han älskar mig och jag älskar honom och jag är så dunderkär så det fladdrar i magen. Och jag är så irriterad och glad och ledsen och arg och glad och.... Fast nu blev jag glad när jag tänkte på det, på honom. Hurra!

Och det är ju kul om man nu gillar sånt, att må så, när man glömt hur det kändes. 

Fast nu blev jag ännu mer glad för Johan kom precis hem så nu ska jag vara glad. Jätteglad. Och somna klockan nio för att jag har öppning imorgon hurra. Vem sjutton kom på att börja arbeta klockan sju på morgon? Jo, jag. Jag älskar mitt jobb. Jag är glad för att jag får gå dit, för att jag faktiskt har en julfest att besöka och äta mig mätt på och skratta och prata med kollegorna och en härligt fin sambo att komma hem till och pussa på. Det gillar jag.

Och jag hatar inte fotboll.

Clicker Heroes, en tekopp jag inte glömde bort, två ostmackor (te och knäckebröd är seriöst det godaste som finns trots att jag är sugen på sushi), ett julbord med jobbet så hustrun blev gräsänka, en hel veckas arbete och planering och film. Nu är det fredag, och jag ska fortsätta med en film, en dusch och en inpackning trots att jag tvättade håret här om dagen och hela kroppen är torr som ett russin nu i vintertider. Stormen Helga driver förbi utanför och hotar att plocka med sig fönsterrutorna i bara farten, Skansen har fått sig två besök av mig i veckan (och mina barn) och vi har somnat två kvällar i soffan så nära så nära. 

Jag har fortfarande hemlängtan men inte lika rivande och jobbig som i helgen, som förra veckan när ingenting var kul. Plöjde genom ett anfall av magkatarr och tar Omeprazol för det, så inget mer illamående eller sug i magen har jag haft denna vecka, tur. Farmor är på bättringsvägen och är hemma och går och äter och sitter och socialiserar sig. Julpyntet är uppe, julklapparna gömda. Håret ska få sig en omgång - kanske jag kör igång med det istället för en inpackning, så kommer inpackningen på köpet. Japp så får det bli. Seg i kroppen men pigg. Migrän idag på jobbet. Massor av kramar av min man, bara ligga nära och spela och titta och lyssna och prata och skratta, och pussar, i mängder. Lussebullar som blev stenhårda. Lussebullar som blev till en snopp med russin på. Ibland måste man få busa lite.

Träning, två gånger i veckan. Skönt. Bara så glad att vara här. Tillsammans. Även om jag är gräsänka. Musiken är låg och melodisk. Clicker Heroes matar på. Gapskratt på jobbet. Jag gillar mina kollegor. Vad mer? Regn. Storm. Men det sade jag ju. Tåget var inställt så jag var hemma en hel halvtimme för sent och har ännu inte blivit varm. Röda örhängen. Längtan efter jul och semester och förväntan och glädje och julkalendern. Det bästa med idag var getbajset. Jag tycker plötsligt väldigt mycket om treåringar, speciellt i julkalendrar som inte egentligen känns som en julkalender. 

Han och jag. Hans skratt och hans ansikte och hans leende. Det bästa jag vet. Det gör mig så glad, gladast av alltihop. Att vi gillar samma musik, har samma intressen, är så lika, så himla lika. Tänker samma. Gör samma. Anser samma, för det mesta, inte allt. Tvillingsjälar. Jag tror på det. Jag förstår inte hur jag någonsin skulle kunna sluta älska honom, sluta vara kär i honom. Jag förstår det inte. Jag vill inte. Jag vill leva tillsammans i många år till. Tills det inte finns fler år att räkna, tills jag blir till stoft som sprids för vinden. 

Alltid. 

En jätte, jättegammal bild jag hittade på Facebook här alldeles nyss. 2011, eller 2012 på jobbfesten. Åh. ♥

Jag har dåligt samvete. Jag bara säckar ihop som en... säck potatis i soffan strax efter att Johan har gått och är så lycklig över att jag får vara med honom så jag bara sitter här med tårar i ögonen och ett leende som lyser upp hela mitt inre när jag tänker på allt vi har och gör. Igår så längtade jag efter att det skulle bli kväll så vi skulle kura ihop oss i soffan och spela Witcher 3 eller se Homeland eller busa och äta middag. Men det blev inte så, och för det är jag så ledsen och har dåligt samvete.

Jag glömde min blodsockermätare på jobbet och efter olyckan kände jag att jag inte mådde allra bäst. Blodsockret brukar ju stiga under stress, adrenalinpåslag, inflammationer och liknande, så jag tänkte på det och doserade insulin därefter uti det jag åt igår även om jag inte fick i mig så himla mycket med den smärtan i halva kroppen.

Så kommer Johan hem och jag börjar må illa. Tar Resorb, lagar klart middagen, äter en fågelportion och trycker i mig massa insulin. Det är här mitt dåliga samvete kommer in. Inte bara för att jag inte kunde öppna i morse, vågade öppna i morse efter det som hände, utan rädsla för att det där igår ska hända igen. Jag är helt utpumpad efter det. Jag mådde till slut så illa att jag var tvungen att kräkas. Jag hatar det. Det värsta jag vet. Och det gjorde jag. Om och om igen bara att inget kom ut för det var ju inte magen det var fel på, det var blodsockret och ketonerna, antar jag...

I med mer insulin, Samarin och en lång varm dusch, den andra för igår, och sedan lade jag mig i soffan helt matt och slut och med ont i magen bredvid Johan som sa "äntligen kan jag sitta ner i soffan" (och då menade han efter en hel dags arbete). Och då rev det bara i mig. Han har haft en hyfsat bra dag på jobbet, är nöjd över att jobba kontorstider, och vi skriver med varandra så ofta vi förmår och kontentan är ungefär att vi båda längtar till nästa soffmys, för att det är det underbaraste i hela världen. Och så kommer han hem till en tjej som är helt uppåt väggarna dålig, helt plötsligt från ingenstans. Det var inte så det skulle bli.

Jobbet idag hänger på en skör tråd. En tunn tråd. Jag ser att det är ungefär en månad sedan jag kände mig likadan. Inte med blodsockret eller ketonerna, men med den där ofantliga tacksamheten och lyckan och glädjen och så är man bara så tom. Det är väl den tiden på månaden. Jag har nya p-piller så kanske är det dem som gör mig såhär. Jag vet att det bara är en fas. Jag är lyckligast i världen. Så glad att jag får dela mina dagar med Johan och att vi snart kommer att fira vår femte jul tillsammans sänder fjärilar ner i magen. Fem år. Fyra och ett halvt enligt kalendern, men den femte julen står för dörren. Åååh vad jag ser fram emot det.

Vad jag ser fram emot ikväll, idag, imorgon. Nästa vecka. Jag vet att det skiner igenom i varje inlägg, den där djupa kärleken jag hyser. Kalla mig töntig om ni vill, det är ok. Kalla det gulligull, för det är precis vad det är, rakt ifrån hjärtat. Farfar sade här om dagen att han satt vid sjukhussängen och strök farmor över kinden och att han tyckte att hon var så söt. Stolthet, glädje, kärlek i hans ord. Efter femtiofem års äktenskap. Femtiosex.

Tvåsamhet, den finaste gåvan man kan få. Jag trodde inte att det gick att känna så här. Och här sitter jag. Vi. Eller bara jag, men ni vet vad jag menar. I hans armar är jag trygg. I hans närhet är jag fnittrig, lycklig, hoppig och studsig och bara glad. I hans närvaro vågar jag det jag inte vågar annars, för jag vet att han tar emot mig om jag faller.

Vet ni vad som gör mig mest glad? Det där som han säger att jag är som vackrast när jag vaknar på morgonen, utan smink, med rufsigt hår och plirande ögon och kinder som är påsiga. För då är jag, jag. Ingen annan har någonsin sagt så till mig. Han bara ser mig. Den jag är innan jag hunnit sälla mig till världen där utanför. När jag fortfarande är i vår bubbla. Du är som vackrast när du vaknar på morgonen. Älskade du. Tack för att du finns.

Ni vet den där känslan när man drar på sig täckbyxor och mössa och vantar och reflexväst i väntan på att bussen ska stanna på rätt hållplats och man får trampa hem i lugn och ro i höstens första minus sju grader. Och där sätter man sig, hjälmen är som locket på en semla och förvandlar hela mig till en svamp, exakt som en svamp ser jag ut. Men det gör ingenting för jag tänker att säkerheten kommer först. Aldrig utan hjälm.

Tur var ju det. 

Ni vet den där känslan när man ska svischa nerför en backe och sedan svänga av under en vägtunnel för att annars hamnar man rakt i betongväggen på andra sidan? När man kommit halvvägs nerför och det är dags att bromsa för kurvan är tvär, jättetvär, och man ser inte om det kommer någon på andra sidan trots att där finns en spegel och bör ta det åtminstone lite lugnt. 

När man är där, just där, och man inser att bromsarna inte fungerar. 

Den känslan. 

Jag önskar jag aldrig någonsin mer kommer bekanta mig med den. Aldrig som i aldrig någonsin över min mörbultade kropp tacka gudarna att jag i alla fall hade hjälm på mig-aldrig. Jag hann inte ens bli rädd. Inte ens tänka. Cykeln rullade snabbare och snabbare och jag trampade bakåt två-tre varv men de fäste inte, handbromsen var omöjlig att rubba även den och där satt jag. En sekund kanske. Max två. Sedan styrde jag ångloket mot dikeskanten, flög över styret och slog upp ögonen och tittade rakt upp i en naken björk. Här får man skratta. Jag gjorde det. Så jävla glad att jag levde. Betongväggen var tre meter bort.

Mamma i andra änden av hörlurarna: "Vad gör du?"

"Ugh... jag ringer sen."

"Men gud vad är det?"

"Bromsarna funkade inte, jag måste se om jag lever."

"Ramlade du?"

"Frivilligt över styret." Och så lade jag på. Stackars mamma.

Så började jag röra på armar och ben där jag låg platt på rygg i den isiga gräsmattan och tackade ryggsäcksguden också när jag ändå var igång. Ska ni göra samma sak rekommenderar jag verkligen att ha en ryggsäck full i kläder och mjuka tingestar, det är skönt att landa på - minus shakern som jag fick intryckt i revbenen. 

Och idag känns det ungefär som att jag kastat mig rakt på en isig gräsmatta i 25 kilometer i timmen. Jag vet inte hur jag landade, inte hur jag vred mig, men vänstersidan tog mest stryk och idag är halva mitt knä i varierande stadier av regnbågens färger och överarmen gör ont vid beröring. Skuldorna ömmar, magen gjorde - tack och lov slutade det - ont när jag sträckte på mig, hela förmiddagen. Jag är glad att jag lever. Att jag bar vinterkläder. Hjälm. Ryggsäck. 

Måste eventuellt köpa en ny hjälm nu trots att jag inte landade rakt på huvudet. Better safe than sorry.

Måste åka tåg till jobbet istället för att cykla för bromsarna funkar fortfarande inte.

Men vad gör det och att man går runt som en gammal tant och ojar sig hela dagen efter när man lever. När man missade betongväggen med tre meter. När hjärnan stängdes av till den grad att jag inte ens hann tänka "vad gör jag nu". Det var do or die. Och jag tog mig hem. Jag är glad för det. 

Här har jag bott idag. Imorgon blir det öppning och ännu tidigare uppstigning tack vare cykelhaveriet. Det måste bli en bättre dag. Inga fler vurpor. Definitivt inga fler för ett tag.

Nu vet jag varför tröttheten var så abnormt enorm igår. Hej en pågående förkylning med riv i halsen och tungt huvud och feberkänsla och att kriga sig igenom en hel dag då sju arbetskamrater själva låg hemma i sina sängar och snörvlade och hostade. Jag tänkte att jag stannar över öppningen, för reserven är sjuk. Jag gör det, jag kämpar mig igenom det trots att förkylningen dök upp mitt i natten. Sedan åker jag hem. Och att öppna är mysigt.

Men nej. Sedan ringde telefonen. Han är sjuk. Hon. Den och den och den och den. En ändlös ström av ny information, nya sjuka, och det var bara att inse där jag satt att nehejdu Jennie, här blir inget sängliggande för dig idag. Men det var okej. Det var kaos, men det var okej. Jag jobbade i en klass jag aldrig varit lärare i tidigare. Jag var ute mycket mer än alla andra dagar. Jag fick nya små kompisar. Jag åkte hem och lade mig i sängen och nu är ansiktet så tjockt och varmt och teet lenande i halsen. Samtalet med farmor också, med farfar. Mamma ringde också. 

Min farmor som ännu ligger på sjukhus. "Jag önskar att du var här och inte så långt borta." Bara att säga så. Bara att prata om att det är dags att öppet börja berömma folk för deras insatser och kvalitéer snarare än att bara hacka på dem när de gör fel - åt fanders med hela jantelagen. Bara att höra beröm, stolthet pysa ut mellan läpparna, "jag kan inte säga hur glad det gör mig att höra att de hissar dig till skyarna." Jag har kämpat också. Mer än jag själv tror. Jag har jobbat två år på ett jobb jag älskade i arton månader och hatade i fyra. Jag hade ångest varje dag under den sista tiden. Varje, varje dag. Jag ville kräkas i buskarna utanför ingången varje, varje dag. Jag har aldrig mått så dåligt i mitt liv någonsin, som när jag insåg vad som höll på att hända om jag inte vände mig bort.

Annat också. Sådant som jag inte längre tänker på. Vänner som kommit och gått, vänt ryggen till, tystnat, mörklagt det vi haft, vår vänskap, alla våra skratt och minnen, kastat dem utför en klippa utan att förklara, utan att säga. Jag vet inte varför jag letar efter anledningar att säga att jag är värd det jag får höra nu, på mitt nya jobb, som jag genuint, på riktigt, trivs med, utan att ljuga, förställa, ändra, låtsas vara till lags. Att kommentaren "det är självklart att du ska studera, vi hjälper dig så gott vi kan för vi vill så gärna ha dig kvar", lyfte ett berg från axlarna. Jag har kommit till den punkt i livet där jag inte längre orkar vara till lags för allt och alla, vara den där snälla söta rara som aldrig säger nej och tar på sig alldeles för mycket. Jag kör med öppna kort.

Man är ju bara mänsklig. Jag bryr mig inte om folk tycker att jag är ful, om jag har omaka strumpor på mig en dag (samma strumpsort men olika färger) eller reflexvästen fortfarande över jackan när jag kliver på bussen. Cykelhjälm, ja men gud så töntigt - jag orkar inte, vill jag dö eller? Nej. Jag bara ler när mina arbetskamrater pratar om att de festar en fredag. Jag skulle aldrig orka, jag har insett det nu, jag är för trött när jag kommer hem. Jag har slutat tycka att "högljudd musik after work" är trevliga, där man sitter och pratar - skriker - med folk man inte träffat på år och dar och där ingenting har förändrats, de är fortfarande samma.

Jag är inte det. 

Jag är inte samma som då. 

Jag är fortfarande jag. Bara med lite mer råg i ryggen. Stoltare hållning. Den där självkänslan som rotat sig fast i marken. Jag vågar säga till. Säga ifrån. Jag har insett att jag måste trivas med det jag gör, annars går det inte. Håller jag inte med så säger jag det, jag sväljer det inte, låtsas le och gräma mig i tystnad. Det kanske egentligen bara heter att jag vuxit upp. Mognat. Jag är fortfarande samma Jennie. Med ett hjärta stort som en ocean och känslorna utanpå kroppen, som en öppen bok, det kommer jag alltid vara. Bara med en påfyllnad av lite bättre innehåll. Lite tuffare innehåll. Lite vuxnare innehåll, jag vet inte.

Jag har gått förbi hela det där mantrat att:

We're all bitches, we're all whores 
We crave attention like some wannabe stars

Det är den tiden på året. Tröttheten slår till. Täcket växer i både storlek och omfång och myshetsfaktor. Man vill inte lämna den varma, sömniga, drömmiga världen där under för den kalla verkligheten då man huttrar så fort täcket faller av. Letar i mörkret efter morgonrocken, den fluffiga, varma. Dricker te, men det värmer inte heller sådär underbart så som sängen gör. Snooze-knappen är nerkörd i botten, sliten, välanvänd med tio minuters mellanrum.

Man är trött vad man än tar sig till. På torsdag ska jag och göra diabetesproverna, det blev aldrig idag eller igår och imorgon öppnar jag, så får se vad de säger. Sedan hade jag tänkt ta mig en tur till gymmet. Efter öppningen. Alltså när jag slutar. Jag orkade inte idag. Så himla seg och sliten. Jag skulle vilja sova, lägga mig här i soffan med en filt och blunda tills jag öppnar dem igen och köra igång med nästa dag, lite lagom piggare sådär.

Barnen sa att de undrar hur jag ser ut utan smink. Jag är värdelös på smink, det enda jag använder är bas och mascara (smink från Bare Minerals eller Lumene står på önskelistan, blandat med nagellack, träningskläder, goda teer och presentkort på Indiska). Men att ta bort den till förmån för all min trötthet nej. Känner man sig inte pigg kan man i alla fall låtsas som att man är det, då kan det i alla fall se ut som att man är det. Men så här ser jag ut i alla fall. I all min... duschade skönhet. Jag vet inte ens vad jag pratar om längre, så trött är jag. Musiken så långsam och mjuk. Ska. Ska bara. Så mycket. Sån cirkus idag. Hjärnan har gått och lagt sig. Öronen gått i baklås.

En massage skulle sitta fint. En varm dusch och en spikmatta. Mat som jag slipper laga, men det ska jag, det måste jag, Johan måste ha en matlåda med sig. En pizza. Haha... Värma en pizza. Så gott. Det tror jag att jag gör. Gluten, transfetter, gift och arsenik, I take it. För idag. För nu. För att få somna i soffan bredvid någon man tycker om.

I resten av våra dagar, tillsammans, vi två

Jag hoppas att det alltid kommer vara så

Från tidens början till universums slut

Den kärlek jag hyser räcker livet ut

Jag somnade i soffan igår, tätt intill under täcket jag hämtade medan pistolskotten ljöd från teven. Vaknade till efter en tid, såg rakt upp i hans grå ögon och blev så himla lycklig. Kär. För ett par sekunder visste jag inte vem jag var, vem han var. Men det där ansiktet, som såg på mig. Som log. Med den där blicken. Den djupa, varma. "Jag älskar dig så mycket." Och det fladdrade till i magen. Jag älskar dig. Med djupet av mitt hjärta. Sedan blundade jag. Somnade om. Vaknade av hans fingrar mot min kind. "Kom, så går vi." Och vi gick. Och jag somnade. Och jag log.