Hej!

Ben + armpass har precis avverkats på gymmet och nu ska jag snart iväg på arbetsintervju - min back up-plan ifall det skiter sig med Stockholm. Chefen där verkar däremot inte så pigg på att besvara mina mail, medan Johans går jättebra att svara på... Mystiskt. Måste man vifta med ett illrosa plakat eller vad är det frågan om? Skillnad på folk och folk, de har inte sagt ett ord om min lön medsn Johan får välja mellan månads- eller timlön...? Ska ringa Unionen när jag kommer hem och fråga hur jag ska gå vidare. Jag vill också vara viktig ju... Men först arbetsintervju!

Hej! 

Varning för långt inlägg.

Johan sade idag när vi åkte mot Stenbäcken, "de lär ju ska fråga om vi har bestämt oss", "ja", sade jag, "men jag har ingen på mitt team så jag håller tyst", och när vi kom fram till Stenbäcken är det det första Johans föräldrar säger. Så fort jag tänker på att det är söndag idag vill jag bara gråta, jag biter ihop och kniper åt ögonen så att ingenting kommer ut medan folks välmenande ord strömmar förbi öronen. Det är ju bara en sommar... Du kan ju komma tillbaka... Ni kan inte se till pengarna men till erfarenheten... Det är ett jobb... Det är ett jobb ni kan... Det är ett jobb ni har... Dina föräldrar flyttar utan att ta hänsyn till dig, varför ska inte du kunna göra detsamma? ... Det är livet... Så är det att bli vuxen... Du vänjer dig... Du kommer in i Stockholmstempot fort... Det är en inkomst... det maler och maler och jag har ont i magen, tårarna bränner bakom ögonlocken och jag känner mig så helvetes jävla misslyckad.

Jag förstör allt med att tänka så, att vara såhär. Jag vill, men jag vågar inte. Jag vågar inte för jag är livrädd, för jag vet att jag kommer att bli så stressad så jag kommer få magkatarr och magsår igen, vilket innebär en hemsk halsbränna, en sur mage och sura uppstötningar plus en hemsk hemsk illamående som gör att jag kräks galla om och om igen, det finns ingen hejd. Fyyyy. En tjugoåring ska inte ha magsår eller magkatarr av stress. En nittonåring ska inte gå in i väggen av stress. Jag ska vara glad, förväntansfull över det som komma skall, men istället gråter jag och har ont i magen. Jag sover dåligt. Jag kan inte bestämma mig. Jag vet att jag borde åka till Stockholm, vet att jag förmodligen kanske kommer trivas. En sommar i Stockholm. En sommar med Johan i Stockholm och ett jobb. Men jag vågar inte... Jag VÅGAR inte. Och det gör mig så själsligt ledsen. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska komma upp ur det här hålet. Jag är så nedstämd, så ledsen, oroar mig för allt och är hispig och nervig och stressad och knäpp.

Jag vet inte VARFÖR jag inte vågar. Jag vet inte VARFÖR jag inte säger ja med en gång. Kanske drömde jag om ett bemötande där jobbet skulle vela ha MIG och inte bara en tidigare anställd med erfarenhet att hjälpa företaget. Kanske drömde jag om att det skulle vara som här i Kalix, en familjekänsla, där alla stöttade alla, där världens finaste kollegor jobbade ♥ I Stockholm får jag inte ens en egen plats, inte en egen kontorsstol att sätta ner röven i, ingen plats på jobbet att kalla "min egen". Jag ska stressa upp på morgonen, åka tunnelbana till Centralen, byta tunnelbana, gå en halv kilometer, in i en byggnad och långt in i den också, upp till ett litet kontor i två våningar där alla landsatta i företaget sitter. Hitta en ledig plats, för "vänner brukar ibland jobba samtidigt och vill sitta bredvid varandra", jag har ingen vän där de första dagarna. Svara i telefon, ta lunch, svara i telefon, åka hem, komma tillbaka. En av många. Där är jag inte Jennie. Där är jag en i mängden. Jag vet att jag inte kan förvänta mig att det är detsamma som här, men...

Jennie är någon jag vill hålla fast vid, den personen jag vill vara. Men Jennie är inte van vid storstäder, inte van vid tempot, tempoväxlingen, alla människor, att hitta dit och dit och dit. Jag har Johan med mig, men han kan inte se vad som försiggår där inuti mig, där stressen bor, där den sura magen sitter och illamåendet härstammar ifrån. Ingen kan det. Ingen förstår. De ser bara till det praktiska. Och jag är ingen praktisk person. Jag tänker med hjärtat, handlar med hjärtat och styr efter hjärtat. Ibland blir det fel, ibland blir det rätt. Ibland blir det inte alls, men... Jag orkar bara inte vara stark. Inte just nu, inte något mer, men jag hatar att visa mig svag för det är inte sån jag är - jag är stark till hundra procent, men nu har så mycket falerat, tankar, åsikter, att jag inte längre känner av varken mina fötter eller vart jag står.

Jag förstör allt om jag säger nej. Jag vill inte se Johan åka dit ensam, men jag vill inte vara här en sommar utan honom... Säkert skulle jag kunna vänja mig vid Stockholmskontoret, Stockholmsstressen och att inte ha en egen plats, men det är inte sån jag är i grunden :( Jag vill ha lugn och ro, en stabil plats. Hade jag haft det där på jobbet så hade det känts så mycket bättre. En plats för Jennie. En plats som är min. Jag vill inte vara en i mängden, jag vill visa vad jag kan och jag vill ha en egen stol, en egen dator. En egen plats. Och jag vill vara Jennie. Kan jag vara det i Stockholm utan att ändra på mig för mycket, utan att gå under? Kan jag vara mig själv där, kalixbo-Jennie? Klarar jag av det? Vågar jag det? Jag måste våga. Jag måste våga. Jag måste verkligen våga.

Hej! 

Förberedde mig inför att följa med på gym med Johan och Daniel men kände att jag inte riktigt var hundra i huvudet, mätte sockret just innan vi skulle fara och det var 4.2 Åt därefter rester från gårdagens bärdessert, originalet var utan socker men jag hällde på vanligt strösocker över grädden, blandade och njöt av jordgubbarna. Efter en kvart var sockret 4.0 och Daniel var i antågande... Fick vinka hejdå åt dem båda och vackert stanna hemma, som jag har sagt tidigare, jag kan inte träna när sockret är under tio och att fejka upp det med dexstrosol är ingen bra idé, det försvinner lika snabbt igen. Men jag åt ingenting efter klockan tre igår så inte så konstigt om jag då blir låg idag :) 

Hittade ett par sidor med förlovningsringar också som jag nu sitter och tittar på, frågade Johan vad han föredrog för sorts och han kastade ett par blickar på skärmen ;) Det är faktiskt nåt som jag ser framemot att göra någon gång i framtiden, nu, snart eller om länge, och med honom, naturligtvis. För det finns ingen på hela planeten jag älskar mer än den människan... ingen jag heller vill tillbringa resten av mitt liv med än just honom :) 

Nu ska jag drömma vidare, knapra digestivekex och gå ut på en lång promenad och inviga mina nya Easytones. Fredag idag och helgen står till förfogande med förhoppningsvis ett besök av ett par vänner, ska bli sååå kul! 

Hej!

Dagen har varit helt fullspäckad, startade klockan sju på morgonen och var i säng först vid tolv, åkte tunnelbana i princip hela dagen. Vi hann bara med tre av fyra visningar men den sista blev vår favorit och den vi också kommer ta om vi börjar jobba i Stockholm, vilket vi får göra från och med sjätte maj. Vi fick en rundvisning på huvudkontoret där flera kända ansikten numera jobbade och också en inblick i vad jobbet egentligen innebär. Det kändes lite sådär om jag ska vara ärlig, magkänslan sade nej men förnuftet ja :) Så nu följer en helg hemmavid med födelsedagsfirande, funderingar och beslutstagande och alla är inte direkt lätta, men det kommer att bli skönt att komma hem i lugn och ro och kunna tänka efter ordentligt.

Johan gjorde däremot en riktig.... jävla!!! tabbe när vi var på första visningen... Hahaha!! Hyresvärden satt och pratade länge och väl om sin förtjusande, trevliga dotter som bor i Japan och lär sig japanska, och då säger Johan mitt i allt, bakåtlutad i soffan, "Aha, ja Jennie gillar inte asiater" (!)

Paret Välklädd blinkade chockat ett par gånger mot varandra och jag tror att jag klämde fram ett "Eeeh... Asså... Jag skulle hellre resa till USA eller runt i Europa, Asien har aldrig riktigt lockat mig, det är det han menar, hehe" men det tog inte länge förrän Herr Kostym körde oss till stationen... Och jag och Johan bröt ihop av skratt så fort han gasat iväg med sin rostiga Volvo. Haha fy fan!!! Jennie gillar inte asiater... Verkligen en fin beskrivning på att jag inte är så sugen på att resa till just Asien-området. Tack älskling, tack ;)

Hej! 

Johan har precis sprungiti väg till gymmet och jag ställde mig och lagade fläskfilégryta med morötter och champinjoner i och matvete + ärtor på sidan om. Gott som tusan och nu är jag proppmätt och tänkte lägga mig i soffan ett tag och lyssna på Nightwish och vänta på att vi slår igång nästa avsnitt Game of Thrones. Sen blir det att packa lite smått, vi tar bara handbagaget med oss då vi kommer hem redan på onsdag kväll. Kommer att bli jättekul hur som helst!   Och sen när vi kommer hem fyller jag år dagen därpå... 

Hej! 

Ett kort och rätt meningslöst gympass blev det idag, vågade inte ta i så mycket när jag haft feber hela helgen. Nu sitter jag återigen i soffan och äter korvgryta med broccoli och kollar in Reebok-skorna på Sportamores hemsida. Galet fräsiga och nästan 800 kronor billigare för tillfället, det är som gjort för ett klick och en beställning... Blå, rosa, svarta, röda... Det är nästan så att man måste bara för att priset är så lågt ;)  

Och på flygbokningen har vi inte kommit någon vart. Jag är faktiskt lite skraj över att fara till Stockholm och jobba. Eller, för att vara ärlig, jag är livrädd för det... av någon anledning jag inte riktigt kan förstå. Men jag är en "hemmelig" person, jag gillar att befinna mig i och runt hemmet, där jag har min fasta punkt. Jag längtar efter den dagen jag och Johan köper hus och det blir bara vårt, då vi kan göra vad vi vill med det. Jag vet att man måste släppa taget och ta ett par år då man far omkring lite varstans... men det känns så läskigt så jag inte ens kan förklara det. Hur gör man? Hur vågar man'? Hur gör alla andra? Jag är en mespropp i såna här tillfällen och det skäms jag inte för att säga, jag har aldrig varit hemifrån mer än ett par veckor som max... Det gäller att ta språnget och kasta sig ut men jag vill bara kramla mig fast vid Johan och vår lägenhet just nu, för där har jag min trygghet. Stockholm och allt annat är okänd mark. Hur ska man? Hur vågar man...?

Nu ska jag promenera till mamma en sväng och ha lite kvalitétstid mor och dotter emellan. :) 

Hej! 

Nyser och nyser och... nyser :) Det bara svider i ögonen när jag får nysa så mycket, allergin sitter fortfarande i som berget och vägrar släppa. Men skam den som ger sig! Just nu sitter vi i soffan och kollar på flygresor ner till Stockholm, måste ju kolla igenom lägenheterna vi har fått anbud på och så jobbet så klart. Men jäklar vad dyrt det ska vara helt plötsligt! Det är som att alla i hela Sverige ska åka sträckan Luleå-Stockholm under de kommande veckorna... Det kostar lika mycket att åka tåg och att hyra bil som att flyga... så det finns många alternativ att välja bland. Men ner ska vi, på ett eller annat sätt :)

Jag tänkte även fara en sväng på gymmet och inviga min nya träningsväska, egentligen hade jag behövt köpa nya skor också då mina håller på att krackelera totalt, men det får jag vänta med lagom till den första lönen. Mina Easytones har följt med mig i ett par år nu, de har gått flera mil genom New Yorks gator utan att ge mig skavsår, de har följt mig på långa promenader i Stockholm och London och till gymmet. Världens bästa skor utan tvekan! Får se om jag köper samma nästa gång eller om jag går över till något ännu nyare och "bättre" märke, hade varit läckert med nån häftig färg på skorna när man tränar - har du några tips på bra träningsskor? Kommentera gärna!

Hej! 

Sitter med en skål vispad grädde och hallonhonungstäcke, mums. Hallon måste vara bland det godaste som finns, det går att göra så mycket gott med dem. Färska, dagsplockade hallon och jordgubbar med nyvispad grädde ringlat över... åh det är så man svävar iväg på rosa moln över Ölands slätter en solig, varm junidag och landar någonstans bland ekarnas väldiga kronor. Eller ännu bättre, på altanen i stugan mot solväggen...

Kan inte riktigt förstå att det är maj om en månad och att vi då har ett jobb till och med! Om vi hittar oss en lämplig bostad kanske vi till och med bor där hela sommaren... första sommaren helt och hållet borta ifrån Norrbotten... en vecka i Tärnaby och en vecka i Öland har de hittills bestått av, samt två veckor i Grekland. Och nu kanske vi är borta hela! Vad spännande.... och samtidigt läskigt. Jag har aldrig varit borta "hemifrån" så länge, och det skäms jag inte för att säga :) Tur jag har Johan med mig, då känns allt så mycket lättare. Min fina, snart firar vi två år ♥