Varför är det så hemskt att vara ärlig? Varför är det inte bra att uttrycka sina åsikter, och varför i hela friden måste man hålla käft om man tycker annorlunda? Varför är man "avundsjuk" om man inte håller med? Blondinbella har ansträngt sig för att göra en podcast där hon säger hur patetiskt det är att vara sambo och att man inte ska dejta en man med skulder, att man borde ha en öppen dialog och säga det på första dejten - om man har skulder eller ej. Vem säger nåt sånt? Hur pantad är man på en skala?

Så jag skrev i kommentarerna på hennes facebooksida, att de orden fick mig att tappa respekten för henne och jag skrev också sakligt att åsikter har vi alla och att jag blev upprörd och irriterad över hennes ord, som jag undrade vem som säger. Att jag blev kär i min sambo direkt vid första ögonkastet och det hade jag blivit även om han varit lönnmördare.

Att om hon hade nekat kärleken om han stod mitt framför henne och berättade att han hade en obetald räkning. Och... att döma av andras reaktioner var jag såklart avundsjuk på henne och hennes liv, och sen skrev Blondinbella "stötande, kränkande kommentarer tas bort" haha!!! och så var min kommentar borta. Så... bara för att jag inte höll med är jag sååå avundsjuk på hennes framgångar. HALLÅÅÅÅ. Om jag inte tycker som Edgar där borta i hörnet gör, att COOP borde lägga ner, så har jag all rätt att säga det. Hon som är ägare av sex företag borde väl veta att man inte alltid tycker likadant? Eller vad är det för fel på människan? Mycket vill ha mer helt klart, pengakåt... nä, den individen har förlorat min respekt, jag måste få säga det för jag har tyckfrihet, med sina IBLAND korkade åsikter. Och den åsikten, om att inte dejta nån med skulder, var droppen...

Jag får säga precis vad jag tycker. Jag får säga att min gamla chef är en nöt om jag tycker det (även om jag kanske inte bör göra det). Jag får säga att jag skiter blanka fan i feminism och att jag föraktar ordet hen och fortfarande säger dagis och kommer säga det så länge jag lever, för min tvååriga son ska definitivt inte gå till skolan vid den åldern. Han ska gå på dagis, för att leka med jämnåriga medan jag och Johan jobbar.

Inte för att förbereda sig inför skolan. Han är för sjutton bara två år och är ett LITET BARN. Exempelvis.  Meeeeen. Det är mina åsikter. Jag får ha åsikter hur konstiga de än är. Jag blev bara så full i skratt. Arg-full i skratt. Att man inte ens ska få uttrycka sina åsikter idag utan att vara så "avundsjuk" och missunsam. JAG ÄR INTE MISSUNSAM. Jag anser att åsikter är viktiga. Och om folk tycker att jag är störd i huvvet, ser ut som ett traktordäck i ansiktet eller skrattar som en karl,  so what? Jag kan ju inte förbättra mig om jag aldrig får veta vad som är fel. Åsikter är what's keeps you going! 

Ett trött, se-med-ena-ögat-bara-inlägg får det bli då det andra ögat redan sover och hindrar det vakna ögat från att blingras. Brytningsfel ni vet. Ett riktigt helsike utan glasögon... trycker jag på G så kanske det slinker dit ett H istället FAST jag vet att jag tryckte "rätt". Hmmm. Veckan som gått har varit hektisk, mycket att se och många att träffa, dagligen flera olika :) men det är skönt på sitt sätt. Man börjar komma in i lunken. Hemmalunken. Åh så skönt att vara hemma. Jac vill ibte tillbaka... inte det minsta :( blääää för att livet inte kunde vara lite lättare ätmistone...

... när jag bestämt mig för text och typsnitt, jag vet redan var jag vill ha den. Där den syns men ändå går att dölja, men som ändå finns där och inspirerar. Jag är besatt. Jag är besatt i Skyrim, i vikingar, i vikingatiden, i allt som sägs och görs i spelet. Jag ska därför föreviga det, bränna in det under huden. En grej som sades därifrån. Vem jag är. All hail the true king of Skyrim - men vad, det säger jag inte än :)  Dovahkiin. Dragonborn. Stormcloak.

 

Ja idag är alltså dagen D. Domedagen. Vi flyttar till en ny lägenhet idag, lämnar Gubbängen för ett bra tag... och det är sista dagen på mitt arbetskontrakt vilken jag är sjukskriven ifrån. Och idag kan jag också berätta. Snart. När jag slutar för dagen.

Det jag kan säga är att jag är sjukskriven pga psykisk utmattning. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte stå emot längre. 

Det jag kan säga är att jag blivit diskriminerad under denna sommar i sådan grad att jag tillslut inte orkade resa mig upp ur sängen när alarmet ringt. Jag skäms för detta, för att det blivit som det blivit, för att jag inte ifrågasatte det hela innan ekorrhjulet började snurra allt mer. Jag skäms för att jag tog åt mig när jag visste att jag var oskyldig. Jag skäms för att jag inte orkade stå på mig, för att jag istället höll med fastän jag inombords skrattade åt hur patetiskt det lät och sparade tårarna till jag kom hem där Johan blev vansinnig.

Det är så mycket jag vill säga, men som jag är livrädd för att göra eftersom att jag är rädd att chefen ska hitta min blogg och leta efter fel som inte finns och använda det mot mig i resten av mitt liv fastän jag varken nämnt namn eller platser. Jag är rädd för honom. Jag kom försent EN gång i sommar. Och jag fick gå på tre möten och skriva under två redogörelser där det stod klart att jag förmodligen inte skulle få jobba kvar.

Fastän annat folk kom sent dagligen.

Jag är rädd. Livrädd. Skrämd till tystnad. Min kropp är satt på sparlåga, tyst som en mys den också, händerna darrar nu och tårarna bränner. Jag är så ini helsike RÄDD och jag vågar inte säga mer. De kan slå undan benen på mig, dra undan mattan, strypa min sista lön, anmäla mig för förtal, jag vet inte, allt det sade... Jag kan inte. Förstår ni nu att jag är livrädd för att gå till jobbet och att den rädslan grävt sig så långt ner att den tagit över allt annat, dränkt allt annat...?

Jag vaknade inatt med en sådan panikångest att jag flög upp ur sängen och ut i hallen medan jag flämtade efter luft och skrek och grät. Jag drömde, att det var en gigantisk spindel i sängen som kröp på datorskärmen nära mitt ansikte, jag vet inte om jag drömde eller inte... Fattar ni att jag inte mår bra av allt som hänt på jobbet under sommaren??? Är detta en anledning nog för att vara sjukskriven - nej säger dem, du får ogiltig frånvaro??? Jag bryr mig inte. Jag orkar inte bry mig mer. Johan kämpar och krigar fortfarande och han är så jävla grym på det!!! men jag... jag orkar inte längre gå dit.

Nu ska jag berätta om nåt som hände mig igår... jag jobbade till åtta och åkte sedan hem, hungrig och låg och visste att jag snart skulle få mat så det var ingen fara, fast nog var det stappliga ben jag vinglade hem på. Väl vid dörren kommer jag på att jag har glömt nyckeln på jobbet. Fyyy vilken panik. Ringde jourtelefonen, de svarade efter en kvart och jag förklarade läget med fem procents batteri kvar.

   - Det kommer kosta ett par tusenlappar att öppna dörren, är du medveten om det?
   - Du jag har diabetes och jag dör om jag inte kommer in, jag MÅSTE in.
   - Så du vill att vi skickar en bil till er då?
   - För flera tusen kronor?
    - Just precis.
    - Är du seriös? Hörde du inte vad jag sade? Jag DÖR om jag inte kommer in. Jag svimmar om jag inte kommer in. Jag är allvarlig, jag kan skicka läkarintyg på det.
    - Jaha, ja, men det kostar tyvärr så mycket ändå, det är ingenting jag kan göra åt.
    - Inte ens om jag kommer att vara död inom en timme om jag inte kommer IN GENOM DÖRREN?
   - Ehm.... allså... vi kan ju skicka faktura...

DRaaaaa åt heeeelvete vad arg jag blev!!! Jag skrek åt honom och lade på. Idiot. Sen ringde jag Johan och bölade som en gris och bad honom komma hem, gick till Coop och köpte mackor som jag åt på en parkbänk i väntan på honom. Gud vilka arroganta människor det lever. Jag blev så ledsen alltså, och arg... usch.... jag bor verkligen ihop med världens finaste. Gud vet vad jag hade gjort om jag bott själv... jag hade inte blivit glad den saken är klar... se sin utlandsresa bara ploff iväg när polisen stoppar en nyckel värd 3000 kronor i dörren... aldrig söger jag...

Hemma i Gubbängen, steg just upp ur badkaret där jag läste ett par sidor ur min badkarsbok. Fifty Shades all over again. Och så stod jag där, ramlade in över en far och dotter-bild som föreställer en nyfödd liten tjej med sin stolta pappa... och så kom tårarna. Vår fina vän :) våra fina vänner som har blivit föräldrar. Usch vad det gned i hjärtat. Tror det sved lite också.

Den lyckan... kärleken... upplevelsen... ingenting man någonsin kan föreställa sig. Magiskt. Vilken händelse. Vilken fruktansvärt underbar händelse. Och jaaaa jag sade att jag inte skulle bli bebiskär, men det är jag... hela vägen. Inifrån och ut. Jag VET att vi inte ska ha nu, inte inleda bebisverkstad på braaa länge. Jag VET att jag inte är redo. Att vi inte är redo... men... men... någongång i livet vill jag... då ska jag våga. Åh hur tårarna forsade när nyheten kom om mina vänners dotter. Hon är så fantastisk. Och jag har inte ens träffat henne än.

Fyyy nog är det tur att jag har spiral annars vettetusan var vi hade hamnat... ;) haha. Nä nu ser vi framemot vår resa. Vi ska nog boka till helgen eller i början på nästa vecka. Vi får inte jobba kvar till hösten. Haha. Vi är värdelösa. Vi presterar inte nog bra. ???

Vad hände med min nästan-vinst på över 40 sålda paket? Några dagar innan tävlingen skulle avgöras hade den enorma högen med vinst-bokningar minskat drastiskt. Det är bara lösa spekuleringar men hallå...... Så ja, nu vet ni varför jag varit superarg den senaste veckan. Jag kan officiellt sluta säga att jag är en av de bästa på det jag gör, att folk som ringer in och frågar specifikt efter mig inte längre kommer att bli hjälpta av mig. För det spelar inte längre någon roll. Det bästa jobbet jag någonsin kunnat föreställa mig som jag hade i Kalix finns inte längre kvar och jag kan sluta låtsas som att det gör det.

Nåja... det känns skönt att man har kollegornas stöd... tänk att det blev såhär av den här sommaren. Sälen är inte så jäkla lycklig ändå, men det är vi. Och vi har varandra, vi två. Vi har varandra. Och det är allt som betyder något :) och om ett par år kanske vi har en egen skrynklig röd liten dunpelle... Oliver. Haha. Sen dag ett har det varit Oliver. OLIVer liksom. Hur knäppt är inte det. Tjena jag är ett bär som smakar trolldeg eller en tönt på skolan som Jennie och klasskompisar röstade som årets hunk för att han skulle bli uppmärksammad. Men namnet har nästlat sin in hos mig och är en favorit så vem vet, kanske det blir en sådan i slutändan, åh!

Fredag och migrändag 2. Kände det redan igår eftermiddag på jobbet, tog två Alvedon när jag kom hem men det hjälpte inte ett dugg. Usch och fy. Med halvstängda ögon klev jag in på jobbet 11:40, dunkande huvud och spända käkar och nacke. Stod ut till 18:00 och sen åkte jag hem i hettan på tåget som inte direkt hjälpte det heller...

Jag känner mig så trött. Axlarna åker omedvetet upp mot öronen, nacken är stel och muskelknutarna ömmar vid beröring. Inte konstigt att jag får ont i huvudet. Jag skulle behöva sova ut i ett par dagar, vila, kanske på annan ort, hemma, få massage. Jag börjar springa i kugghjulet av stress och det känns inte bra. Käkarna är alldeles spända... Biter ihop hela tiden. Gör till och med ont när jag böjer bak huvudet, det blir liksom varmt på en gång i nackverksamheten, knakar som en rostig ledning. Haha.

Lite senare väntas x-pass hela helgen, MED Johan!!! Kommer vara trött trött trött men då har vi både en solig lördag och söndag att se framemot. Justja. Fredag idag. Måste nog gå och titta till fredagsmiddagen, kyckling och kroketter, innan hämtning av tvätt och läggdags. Det luktar så gott i hela lägenheten... :) doft av sommar.

Hej!

Ligger i sängen och ska snart slå igen mina bruna, imorgon är det jobb från 05:45 som gäller, sen hem och sova en timme (optimisten talar) och sen tvätten om optimisten finner den inre kraften att masa sig upp ur sängen, vilket jag starkt tvivlar på... Men vi håller fast vid den tanken. Det är ju trots allt den som räknas.

Sen kommer mami på fredag och stannar helgen ut, ska bli sååå kul och jag tänker absolut inte bli sjuk igen till det här besöket. Slemhostan dröjer sig kvar sen Pappanneli var här och jag var däckad i den jobbiga förkylningen, men annars är allting helt underbart. Jag känner mig löjligt nykär och är inne på andra veckan av hårt hållen LCHF (eller ja lagom strikt) och har inte haft en ångestattack på lika länge. LCHF-klubben publicerade en bild på mig där jag berättade om min diabetes och hur jag knockar den med rätt sorts mat och den fick flera hundra likes (!) och massor av fina (och mindre fina) kommentarer. Fatta hur glad jag blev! Hoppade högt till och med haha. Jag tänker fortsätta såhär sålänge kroppen hänger med och inte vika mig för andras inkompetens, rädsla eller besserwissrigt vetande om mig och min sjukdom. Jag gör det som känns bra för MIG och ingenting annat, och jag tänker banne mig inte låta diabetesen hindra mig eller stoppa mig från att göra det jag vill. Livet har så mycket mer att ge.

Diabetes can't stop me, that's for sure.