Det rullar på nu igen, efter en rätt lång svacka med mående och stressrelaterade åkommor tillhörande denna. Påsklov och museumbesök med alla barnen, nya, roliga aktiviteter, transportlöpning hem från jobbet, schemalagd planeringstid (äntligen), eget skåp, eget schema att sätta upp och beundras över - precis som när man gick i skolan och såg vilka lektioner man hade. "Lärare: JENWIK" gillar jag. Så stod det inte på mitt schema under skoltiden. Tänk att jag blev lärare ändå. Nåja, fritidspedagog och barnskötare, men i alla fall. Jag lär ut saker. Jag utbildar barn. Jag är en sorts lärare.

Precis när jag känner att åh, det här var riktigt bra med struktur på jobbet och ansvar över att bestämma respektives ansvarsområden, precis som jag behöver; vetskapen om vad som händer och när det händer och vem som gör vad. Migränen kom som ett brev på posten samma dag så fort jag kom hem och kände mig avstressad, lugn, efter så lång tid med puls i hundranittio, och det var den värsta migränen jag någonsin haft, och definitivt den längsta.

Jag trodde jag skulle dö ungefär sjutton gånger på det dygnet. Och sedan kände jag hur bihålorna värkte och halsen sved, vilket de har fortsatt göra sedan dess. Det är verkligen sådär, så fort stressen släpper och kortisolnivåerna sjunker så kommer infektionerna. Men jag är glad över det ändå. Den inre stress jag upplevt under vintern har inte varit nådig, och jag ser det här som ett tecken på att det lugnat sig lite med vågorna där inne.

Jag har skrivit två nya kapitel, jag har längtat tillbaka till mina Wahlströms-böcker uppe på mammas vind, alla de hundratals titlarna jag läste som barn och tonåring. Är inne i ett väldigt boksug just nu. Sug efter att resa till ett varmt ställe med kristallklart vatten. Sug efter att tillbringa mer ledig tid med Johan vid just ett sådant kristallklart vatten. Sug efter att baka någonting riktigt gott. Städa, röja undan, äntligen packa ur den sista flyttlådan som liksom bara stått där och gömt sig i sovrummet sedan juli månad. Förkylninge hänger sig kvar men vad gör det. Det är helg och jag är ledig, vi är lediga, och klockan är inte ens tio än.

Öppna upp gylfknappen, slänga av sig jeansen och mora runt i morgonrock hela helgen, åtminstone tills vi ska och handla. Jag ska faktiskt kolla efter en ny bukett blommor då, och en duk i våriga färger. Det känns som att det är dags nu.

En lång men kort helg i England har passerat och vi är åter tillbaka på respektive jobb. Det blåste och regnade och när vi inte pinnade på för glatta livet för att hålla oss varma åt vi soppor och chailatte och annat icke-engelskt bara för att det var så kallt. Frukosten var gudomlig. Korv, bacon, ägg och bönor i tomatsås, toast, crossianter, frukter, färskpressad frukt-juice, amerikanska pannkakor och afternoon tea. Sängen skön och täcket gigantiskt. Johans andetag mot min nacke när vi somnade klockan åtta och sov i tolv timmar.

Sevärdheter... Många, trots det griniga vädret och de miljontals med människor som ville se precis samma sak. Även om jag då och då, ganska ofta, såg på honom, genom ridån av blåsande hår, regntunga ögonfransar och gnistrande solsken. Jag kunde inte låta bli. Han gör mig så glad. Att titta på honom ger mig spritter i benen. Att skratta med honom så att man inte får luft är vad som är luften i mina lungor. Promenader i timmar, tjugofem tusen steg om dagen, shopping, långa luncher, italienska luncher, goda luncher, helt okej luncher och så många knasiga bilder på varandra, på oss, på det vi såg.

Fåglar i mängder, gröna parker, turister och engelsmän och så dyra gator att marken var täckt med diamanter (i alla fall om man tittade in i skyltfönstren; Tiffany's, Cartier, Rolex). Jag var i himlen under de kvarteren. Tänk att äga örhängen för hundra tusen pund. Bara att se på dem gjorde mig knäsvag, imponerad, glad. En famn att somna i när mörkret föll och stormarna ven utanför fönstret. Hemma. Jag är hemma. Här, alltid. Detta är mitt hem. Han är mitt hem.

Tack för den här helgen ♥

                          LOVE YOU! 

I’ve always seen you, angel.

From the moment you found me, I’ve seen nothing but you.

 - gc

I crave you, and if given the chance

I would beach my lips upon the sandy shores of your nakedness

until all waves crashed into eternity

- s.s

När saker på riktigt griper tag i mig och får magen att svida till för ett ögonblick - det är mina favoritstunder i hela världen. När jag satte mig i bilen för första gången på väg till Öland. När jag kom fram till Gysinge Herrgård. När jag skakade hand med ägaren. När jag kom fram till Öland. När jag såg vidderna, havet, kände vindbrisen, lukten av tång och hörde skriet från måsarna. När jag sprungit en runda och är så fantastiskt lycklig. När jag spretat klart med benen efter ett Barre-pass och är glad fast svetten sprutar och sedan länge har runnit ut över ansiktet. När jag läser en riktigt, jäkla bra bok. När jag läst ut Spelets Härskare i stugan på Öland klockan två på natten och började om direkt. Spiritual Awakening, The Best Thing That Ever Happened. Mass Effect-trilogins slutmeningar. Låten. An End Once And For All. Johans och min första kyss. Första gången pappa slog igång Nightwish. Att landa på grekisk mark. 

Många saker. Jag älskar pirret i magen sådant ger mig. Den där känslan "ja, bara jaaaa." Stunder med min familj, när jag lade ögonen på Johan för första gången. Kämpaglöd blandat med total eufori och lycka. Ett bra besked, en härlig nyhet. Lust. Jag säger lust, för det knyter min näve och rumlar om i magen och jag vill kyssa min sambo tills ingen av oss kan andas längre, därefter le åt honom det största jag kan och sätta tänderna i hans hud. Jag kallar det lyckorussyndrom. Och vilket lyckorussyndrom som drabbade mig mitt i de långsamma dagarna, ovisshet blandat med struntprat och baktalande och en varm famn att komma hem till och en familj som åkte härifrån som förgyllde min torsdag. 

Jag hittade Crossfire.

Eller Crossfire hittade mig.

Så många, fantastiska meningar, precis rätt, så rätt. Jag lever i en bubbla av lyckorussyndrom och vill inte läsa klart de hundra sidorna som återstår. Hjärtat öppnade sig ytterligare en gång i torsdags när böckerna landade i min brevlåda och jag sträckläste mig igenom de två första. Jag blev kär. Lyckorussyndrom all over again. Alla de ovan nämnda känslorna, samtidigt. Det är så härligt att vara förälskad. Att bli kär i nya saker hela tiden. Att bli förälskad varje gång jag öppnar ögonen på morgonen och slår armarna om honom.

Jag kan inte förklara det på ett bättre sätt än det som flyter över sidorna i Crossfire-serien. Det jag känner för honom, det vi känner för varandra, det är precis som i böckerna hur rik och mörk Gideon än må vara. Så totalt, själadjupt, när inte "jag älskar dig" räcker till, när man inte kan komma tillräckligt nära, inte spendera tillräckligt mycket tid tillsammans, när inte ens livets alla dagar är nog för att stilla den känslan. Att jag skulle hitta det, hitta honom... Det här. Att det ens var möjligt att känna så för en annan människa.

Och att läsa om det i en bok. I fyra stycken, närmare bestämt. Men Crossfire är inte sååååå fantastiska bara för att det beskriver hur sådan kärlek känns, utan för att jag smälter bort av lyckorussyndrom över orden Sylvia Day använder, ord som fastnar för gott. En dikt i varje stavelse. Varje mening. Och begäret efter mer bara bränner sig djupare ner. Det får inte sluta nu. Det får aldrig sluta. Det här är den djupaste, bästa bokserie jag någonsin lagt mina fingrar över.

"There was nothing beyond the edges of our bed. Only us and a love that stripped us bare even as it made us whole."

"Marry me."

"Yes."

"As he stared back, he altered... as if a shield slid away from his eyes, revealing a scorching force of will that sucked the air from my lungs. The intense magnetism he exuded grew in strength, becoming a near tangiable impression of vibrant and unrelenting power."

Skyrim och antifeminism. Jennie på en torsdag. Jag har sett så många texter, artiklar, nyheter, krönikor och debattinlägg de senaste dagarna så jag blir irriterad- mer sådan än jag är åt min tatueringsfundering som gräver i min själ. Jag läser om att alla kvinnor är rädda när de går ut efter mörkrets inbrott. Alla kvinnor har någon gång varit rädd när de går ut. Alla kvinnor. Jag, du, din mamma, din syster. Mycket viktigt att peka ut individer, fastän det klart och tydligt står "alla kvinnor".

Alla män har någon gång varit hungriga före middagen också. Klart att man varit harig "någon gång" när man är ute. Barn som vuxen som man som kvinna. Men det som gör mig så irriterad är offerstämpeln feminister utmålar över oss kvinnor. Allt vi inte kan, bör eller ska göra på grund av att samhället är mansbyggt. Buhu offerkofta sluta LETA fel och klanka ner på våra egna självkänslor. Du kan inte du får inte allt är så jävla orättvist. Buhuuuu.

Jag har ALDRIG varit rädd för män när jag varit utomhus. Varför ska jag vara det? För att alla män mördar, så som extremfeministerna vill få oss att tro? 

Jag tillbringade mina första arton år av livet på landet med fyra timmar ljus om dagen under vintermånaderna. Det var mörkt hela tiden. Kallt också. Jag for och badade tre på natten på sommaren i midnattssolen. Jag sov ensam i ett tält mitt på vår äng flera gånger från att jag lärde mig gå i princip. Jag tältade på den lokala stranden med fyra kompisar utan telefoner en sommarnatt.

Jag gick hem till mamma genom hela innerstan tio i fyra en lördagsmorgon och hotellkrogen hade precis stängt. Jag gick på samma krog med min bästa vän, tog färjan ut till en ö under stans största festkväll, åkte på festivaler. Och jo, i min stad hände det att folk blev våldtagna. Det är folk som blivit dödade också på diverse ruskiga sätt, hus som brunnit ner, bilar som blivit stulna, inbrott, rån. Det säljdes och langades knark så tidigt som i årskurs sju på det högstadium jag studerade vid. Diverse substanser delas fritt på fester till och med från högt uppsatta personer som i vilken annan stad som helst. Och folk säger att små samhällen är beskedliga, att det aldrig händer "sådana där saker" där? Välkommen hem till mig säger jag bara. Lägg ett öra mot marken och du får höra hur den börjar prata.

Men jag var aldrig någonsin så rädd som jag utmålas online - "alla kvinnor", "gå ej ensam", "färgat pepparspray i väskan", "alla män är mördare och våldtäktsmän och ute efter DIN fiffi akta dig gå med en vän dags att sluta vara rädd dags att ta tillbaka våra gator, kvinnor men samtidigt så ska vi skylla vårt offerkofta-beteende på ALLA män så det motsäger sig själv."

Den enda gången jag var rädd för att bli mördad var på väg hem från bussen en beckmörk, stormig höstkväll och vi hade sett en skräckfilm på skolan. Gymnasiet. Första året.

Jag höll på att bajsa ner mig trettioåtta gånger medan jag gick fort fort förbi husen bara väntade på att äckeldemonen/tanten skulle dra ner mig till djävulen. Hörde saker, såg saker. Och sen... Kommer en lång, bred man snabbt gåendes mot mig från en gränd med rasande tempo och en lykta i näven. Jason. Mördare. Djävul. PANIIIIK. Jag tänkte att nu dör jag, det gör jag verkligen, surrealistiskt nog efter att ha bekantat mig med en mördare under två timmar på teven. Jag gapade allt vad jag hade och sprang hela vägen hem. Dagen efter såg jag honom igen, snälla söta Fritz, och han skrattar. "Vännen, inte skrämde jag väl dig igår?" Nope. Inte alls. Bara så jag fick en hjärtattack eller så, men det är ingen fara.

Det är inte männens fel att "alla kvinnor" är rädda. Det är vår egen rädsla för att männen ska göra något de inte ska som gör kvinnor griniga och bittra. Som att alla män är i maskopi med Fritzel av döma av innehållet i dessa artiklar och krönikor och statusar. Det var inte Fritz, min grannes, fel att jag skrek som en gris och rusade hem med min första (nionde) hjärtattack och skakade som ett asplöv i hallen. Det var min egen påhittade bild i huvudet om vad han var och vad han ville som gjorde att jag blev kall av skräck. Fritz som var så snäll. Han skulle väl aldrig mörda mig eller någon annan för den delen.

Därför blir jag ledsen när folk säger "alla kvinnor" och "alla män". Det är inte männens fel att vi är så rädda när vi går ut. Det är en minoritet av befolkningen som finner njutning i att våldta och mörda. Det är extremfeministernas fel att kvinnor är eller blir rädda. Rädda för vad som kanske skulle kunna ske, när man i själva verket möter en hemskt fin man med tre barn och fyra barnbarn i Göteborg och som älskar frimärken och Bron, men som i stundens hetta blir Jason, djävulen, Nejalovic eller Jack the Ripper för att vår hjärna blivit så propagandaskadad och förväntar sig det värsta. Varför måste man förvänta sig att alla män man möter ska döda en, våldta en i en buske? Jo, för att det är så man ska göra i "dessa tider". Jag vet inte vad dessa tider innebär, men jag tänker inte vara rädd när jag är ute, någon måtta får det väl ändå vara. 

Och det är vad som är det hemska med hela karusellen. Tycker jag. Over and out.

Trevlig helg.

Sportlov, ledig helg och lördagsäventyr. Migrän. Bokskrivande, soffmys, familjebesök och middagslagande, ätande, samtalande. Fantastiskt. Underbart. Farmors parfym i hallen när pappa och Anneli precis gått ut genom dörren. Hemlängtan. 

Jag är inne på artonde kapitlet nu (!) och slutet har aldrig varit så nära. Det har heller aldrig gjort så ont som nu. Jag kan inte berätta något om det, inte när det är så lite kvar. Cirkeln sluts. Kapitlen skrivs färdigt. Sen vävs allting ihop.

Men det gör ont. De är ju mina bebisar. Åtta år av mitt liv. Snart över. Skojar ni? Lyckliga i alla sina dagar? Nej. Jag vet inte. De är för olika. Storstad möter småstad. De har båda för mycket bagage. För mycket åsikter, idéer, temperament. De skulle aldrig klara av att leva tillsammans.

Inte ens efter åtta år.

Femhundra sidor.

Mitt evighetsprojekt.

Eller?

Jag som är så kärleksfull, så varm, härlig, en enda samling av känslor. När andra får lära känna dem hoppas jag att någon ska tycka om dem lika mycket som jag gjort och alltid kommer göra och dela min åsikt om varför det inte kan bli. Det svider. Det svider för att jag vet. Jag tog tag i det. Kastade ur mig det. Johan, jag är kär i dig. Vet det innan du åker.

Men den här gången, det här kapitlet. Det kan vara för sent.

Några knapptryckningar och ett liv i spillror. Lika många knapptryck och ett långt, lyckligt liv istället. En författare kan styra över liv. Skapa liv, rädda liv. Radera liv.

Jag får se hur kapitlet slutar. Den vägen, eller den andra. Ibland låter jag bara fingrarna spela på tangenterna. Skapa sin egen väg. Radera det som inte passar, ändra det som har potential. Två kapitel kvar.

Så nära.

Bära eller brista?

Tur då att jag är halvvägs genom del två...