Tystnad.

En blank sida, ingenting som hörs eller rörs i periferin. Inga bortskämda snorungar som är med i Paradise Hotel och Sex on the Beach (BLÄ) och tror att de är såååå fantastiska. Ingen reklam, inga ko-stängsel, inga fejkade leenden och bröst som täcker halva skärmen och telefonen nere i varenda tallrik. Jag läste en kommentar att det är aptrist att vara på en gala för bloggare eftersom att allting ska dokumenteras och att det knappt går att prata med folk.

Jag hatar att den lilla röda, rektangulära saken i min hand är så beroendeframkallande att man tar upp den så fort den piper. Jag hatar att det blivit så, inte bara för mig utan för alla. Skulle jag bli klokare efter varje gång jag kollar varför den piper hade jag varit okej med det men inte nu (förutom när min sambo skriver <3). Nu är det som att titta på Real Housewives of Spoiled Bitch City där någon lägger upp ett sådant där självporträtt där de uppenbara självkänslorna är borta och man mååååste få uppmärksamhet för någonting i ens utseende heeeela tiden.

Jag gjorde en privat Instagram för att jag ville mininera antalet avlidna hjärnceller som dött av hopplöshet för mänskligheten. Och vad händer? Sponsrade reklaminlägg om nya Iphones, sidor att följa och massor av sånt jag varken bryr mig om eller vill ha i min lista på dagliga bilder.

Jag åkte till gymmet osminkad. Inga bilder på vad jag gjorde där eller på mina fina matchande osvettiga kläder och blänkande hår och tusen lager av smink. SLUTA TA BILDER OCH GÖR DET SOM ÄR MENAT ATT GÖRA PÅ ETT GYM. Svettas, ta i, grimasera, släppa ut ett urvrål under den sista övningen som hotar att ta livet av dig. Våga ta i. Kasta telefonen åt helvete. Var där. Var medveten. Var i "nuet".

Det är vad jag vill göra. Inte kasta den, men heller inte bli överöst av oviktiga saker som har noll bra energi att komma med. Jag vill bli peppad, inspirerad, glad. När vänner skriver. När Johan skriver. När pappa lägger upp mästerliga eller mindre mästerliga här och nu-fotografier att reflektera över en stund. Här och nu. Som det är. Inte i en drömvärld med tonvis av uppmärksamhet för helt fel saker.

Jag är sjukskriven för stämbandskatarr och tar tiden att vila, reflektera, andas - försöka vara just här och nu. Släppa stressen. Släppa in ny energi. Bra energi. Rensa bort den dåliga. Rensa i bloggfältet; vilka jag läser och intre. Tre bloggar är borta ur listan på grund av ytlighet, brist på konsekvensanalys (vilket jag vet kommer gå i arv och tyvärr ge bortskämda barn som inte förstår kopplingen mellan handling/konsekvens i framtiden) och för mycket yta.

Blondinbella gick från dålig energi till fantastiskt flow. En annan blogg gick från att vara en storasyster på nätet till att bli ytlig och nästan kall och någon jag inte längre kan relatera till då hon tog bort nästan allt som fanns där under. Jag vill inte ha yta. Jag vill ha det som finns innanför. Det verkliga jag:et. Vem man är när telefonen slocknat.

Kenza har bloggat i tio år och jag känner henne fortfarande inte. Läser inte heller hennes blogg mer än någon gång ibland. Lagergrenarna har bloggat i något år och det känns som att jag skulle kunna sätta mig vid deras köksbord helt normalt och diskutera allt möjligt, skratta i timmar och gå därifrån med lättat hjärta. Det är skillnad. Och det är insidan jag vill läsa om.

Vi gillar olika, ja.

Det här är min blogg.

Och jag gillar inte opersonliga uppmålade fasader. 

I live and breathe you. For you.

"Kalahira, mistress of inscrutable depths, I ask forgiveness. Kalahira, whose waves wear down stone and sand. Kalahira, wash the sins from this one and set her on the distant shore of the infinite spirit. Kalahira, this one's heart is pure but beset by wickedness and contention. Guide this one to where the traveller never tires, the lover never leaves, the hungry never starve. Guide this one, Kalahira, and she will be a companion to you as she was to me".

I will meet you across the sea.

I will meet you across the sea.

"I can't think of a future without you, it freaks me out." - Eva

"Goddamn it. You'll never be without me. We're going to grow old together.

Die together. I'm not going to live a single day without you." - Gideon

Vi pratade om mina tillfälligt höga blodsockervärden på jobbet idag och vad det beror på. Om jag alltid varit svårinställd, om det varit samma sak på jobben jag tidigare haft; att vid extremt höga blodsockervärden där ingenting hjälper har jag emellanåt fått gå hem och dagen därefter har det känts som att man vill dö för att man har så muskelvärk och ont i kroppen och svid i ögonen och i varenda nervtråd. Den frågan kom från chefen. Kommer du att vara en belastning för oss med tanke på din diabetes? Det sade hon förstås inte och jag vet att hon inte menade det så men det fastnade. 

Så jag tänker göra en sammanställning med vad ett tillfälligt högt blodsocker kan bero på, för mig, då det skiljer så mycket mellan två individer. Här är listan.

• För mycket träning
• För lite träning
• För hård träning
• För mesig träning
• Träningsvärk
• Infektion
• Huvudvärk
• Migränkänningar
• Magkatarr
• Mens
• Mensvärk
• Ägglossning
• Ägglossningsvärk
• PMS
• PRE-PMS
• Tiden strax efter mens
• Tiden strax innan mens
• Ätit för mycket
• Ätit för lite
• Ätit för dåligt
• Ätit för sällan
• Ätit för ofta
• Ätit fel sorts mat
• För lite dygnsverkande
• Kvalitét på insulinet
• Fettkuddar
• Insulinresistens
• Allergier
• Stress
• För mycket sömn
• För lite sömn
• Mardrömmar
• För sen frukost
• För sent intag av dygnsverkande insulin
• P-piller
• Stress under frukost
• Stress under lunch
• Stress under middag
• Endorfiner
• Dagen efter ett träningspass (vilket hör ihop med punkterna 1, 2, 3, 4, 5)
• Ovisshet
• Trötthet
• Saltbrist
• Ketoner
• Insulinbrist
• Fel sortens mellanmål
• Ändrade rutiner
• Ändrade måltidstider
• Ångest
• Oro
• Smekmånaden börjar fasas ut
• C-Peptidvärdet har sjunkit (dvs att bukspottskörteln har minskat sin produktion ännu mer, vilket den kommer göra till den dag jag dör. Den blir mindre och mindre brukbar för varje dag. Så är det med typ ett.)
• Kroppen är i obalans. Har vi bråkat hemma? Är jag ledsen? Är jag alldeles jätteglad? Har jag skrattat för mycket under min lunchrast? Regnar det? Spänner jag mig? Ser jag fram emot ett härligt besök i eftermiddag? 
  
  

TUSEN SAKER. Jag har säkert glömt många. Så nej, jag kan inte bara säga rakt upp och ner att så här är det, det här är vad som hände, jag kan inte undvika det eller ta omvägar runt det. För jag vet inte varför det stiger. Jag vet inte varför det fortsätter stiga. Jag vet inte varför det bara bestämde sig för att vara pisshögt när jag kom in efter att ha haft hinderbana med alla barn, eller bara efter att ha gått två varv runt skolan, eller suttit ute i solen och ritat. Jag vet inte. Och eftersom att jag inte vet går det inte att göra någonting åt det. Jag kan inte förhindra att det händer igen. Nej jag är inte svårinställd. Jag tar för tusan hand om mig själv som en manisk diabetiker som inte vill bli blind eller tappa fötter eller händer eller ett enda hårstrå tack vare diabetesen.

Jag vet helt enkelt inte. 

Men det räcker oftast inte som svar. 

Något sliten Jennie dagen efter "en sådan där dag när man bara inte vet".

Taggar: #diabetes #öppendiabetes #barndiabetet #tankar #inspiration #blodsocker #lista #smartadiabetiker #barndiabetes

Artonde april. Min tjugotredje födelsedag. Tjugotre gånger har jag alltså fyllt år. Det är rätt många när man tänker efter, tjugotre stycken är fler än fyra händer om man nu inte har något syndrom som gör att man utvecklar fler fingrar än normalt. Jag har gjort en liten sammanställning i mitt huvud under dagen och medan jag stod under tankeställaren (duschen) nu alldeles för en stund sedan.

• Jag har insett att jag börjat komma upp i åren till den grad att ens födelsedag inte längre betyder så himla mycket. Det är liksom en helt vanlig dag med ömsom sol ömsom regn och ömsom isjävlakalla vindar som gör att man fryser in i märgen, och många skratt och kramar på jobbtid med alla ulliga, gulliga barn och kollegor som sjunger och ger mig en burk smörgåsgurka i present - tack för det, bästisar.
  
  
• Det faktum att jag säger "börjat komma upp i åren" understryker det hela rätt rejält.
  
  
• ...Fast egentligen är det väl mest så att födelsedagen råkade hamna mitt i PMS-tider; mitt i den ledsna PMS-tiden där jag vill lalla runt i mjukisbyxor med håret i en knut uppe på huvudet, osminkad med en kopp te i soffan, lite choklad, lite gråtfilmsteve och en varm famn att krama och böla fram ett vet du att jag ähääälskar dig en sisådär nio gånger på en timme.
  
  
• Jag önskar mig en värmekudde, en lång kram (utöver den ledsna PMS-kramen), lugn och ro och en hammock och en sandstrand. Svalp ifrån vågor, en lagom varm sol och en paraplydrink och total avkoppling. Det är mitt drömscenario just nu och något jag visualiserar så ofta jag kan. Snart är det sommar och snart är vi där. 
  
  
• Tjugotre år känns äntligen rätt att fylla. Jag har aldrig känt mig så gammal som jag är, aldrig någonsin, och nu börjar jag komma upp i mentala ålder. Jag är en pensionär som älskar lugn och böcker och skogsturer och att fiska mitt i midnattssolen på en spegelblank sjö, att skratta och flamsa och träna och vara ute i alla sorters väder och att ligga i en hammock och att ta ett vinglas då och då.
  
  
• Jag var tjugotvå år när jag började tycka det var gott med ett sådant där vinglas. Speciellt vitt vin och Riesling. Vem trodde det för ett år sedan, två, tre?
  
  
• Jag behöver inte ursäkta de val jag gör eller vem jag är för någon. Ju äldre man blir ju mindre blir ursäkterna, det är liksom redan kört. Och jag kör. Följa mode och trender och använda tjugosju lager av smink fastän det inte syns är inte jag, måla ögonbrynen och ständigt se förvånad ut - lägg av bara. Jag vill inte göra som alla andra. Jag vill göra som jag. Jag ogillar ytrlig slaskteve som Paradise och Ex on the Beach och Farmen. Det tänker jag inte ens motivera för det är självklart när man är jag. Jag är sån. Jag är fruktansvärt rolig, härlig, charmig, knasig, störd och varm. Jag är den bästa jag kan vara. Jag är mig själv, alltid. Ibland är jag för mesig och säger inte vad jag vill innerst inne men några flaws ska man ju ha för att vara människa.
  
  
• Nu känns det lite bättre när duschvattnet runnit av, håret doftar gott av friskt schampoo, musiken strålar långsamt ut ur högtalarna, farmor och farfar ringde och oj vad jag älskar dem, bästa bästa. "Vi har skrivit ut bilden på dig och har den jämt med oss. Så är du alltid här, ändå." Begäret efter en gråtfilm och choklad är inte fullt lika nära. Nu vill jag bara att han kommer hem, den där mannen, och ger mig en riktig födelsedagsköss mitt på munnen. Den förra födelsedagen vi spenderade tillsammans, hans födelsedag, slutade med två ringar på fingret och ett gråtkalas som varade i timmar. Jag ähäälskar dig gone insane. Jag är så utomkroppsligt lycklig med honom så jag fortfarande får bubblor i magen (inte av chili con carne utan av fjärilar). Jag älskar mina fjärilar ♥
  

Nu ska födelsedagsbarnet röja upp lite här och skutta runt i en klänning i några timmar. Min födelsedag har hittills varit fin, lugn, långsam, precis som man kan vänta sig av en tjugotreårig födelsedag som dessutom inträffar på en måndag - den första som jag spenderar på ett jobb. Det kanske är så här det är att bli gammal. Att bli vuxen. Att fylla 23. Puss! 

Grattis Jennie!