Hemkommen från Kroatien, den bästa veckan någonsin, och firandet av den där mannen som fyllde 30. Hem i några dagar, knattra ihop fler sidor på boken, och därefter svida om och åka till Norrbotten på bröllop för bestie. Gah det var topp fem detta år. De övriga tre är typ när Johan råkar fisa och säger förlåt jag måste gå på dass, när farmor och farfar fick se mig igen och att sitta ute på balkongen med Anneli eller bara se fotboll med pappa eller sambo eller f&f eller vara i stugan eller i Johans famn eller det nionde avsnittet av senaste Game of Thrones. Ja, topp fem denna månad. Topp femtio denna månad.

Jag ska klistra in lite bilder tänkte jag, men det tar visst en stund att ladda och att skriva med långa naglar går långsammare än med korta. Jag har i alla fall på mig en ny klänning som bara fanns i ett begränsat antal och det lokalt - har ätit massor av löjromsmackor, givetvis med tunnbröd, äkta tunnbröd från Kalix, åkt bil och taxi och flygit och lyssnat på tystnaden och fått beröm av Johan för det jag skriver. Allt detta måste vara topp hundra denna månad. Köpt mig den där parfymen för en del av skatteåterbäringen. Slutat jobba. Njutit. Solat. Badat. Utomlands i alla fall. Ätit fika. Skrattat, åh som jag har skrattat. Längtat hem. Längtat tillbaka. Lagat middag. Lyssnat på musik. Beundrat mina naglar.

Blivit kär i min tärnklänning farmor ville se som bröllopsklänning.

Blivit kär på nytt när jag kom hem och fick en bautakram av min sambo jag hoppas blir min man. Jag blir kär varje dag i den där. 

Lyssnat på Daniel som snarkar (obs: nutid) som ett gammalt godståg från Sovjet. I skogen kan ingen höra dig skrika fast i vardagsrummet kan inte ens du själv höra dig tänka, men det är okej, för jag sitter här med topp tusen denna månad och är bara så glad över allting. Det är jag. Det tänker jag vara.

Nu ska vi se om bilderna funkar.

Nähäpp inte det, då kör vi en sån här då som jag fick skickad till mig.

Bästa finaste ni ♥

Och jag har bara boken i huvudet.

Inget arsle direkt så, men... Här är vad jag jobbar med för tillfället. Min bok. Nu ska den bli färdig.

[....] Hon hade förväntat sig att han skulle mörda henne efter det, inte lägga ner henne i en elegant dubbelsäng med snidad sängram så att hon kunde se rakt upp i en gigantisk, antik och antagligen väldigt dyr kristallkrona när hon vaknade morgonen därpå. Hon tittade upp på kristallerna och sjönk tillbaka ner bland de frasiga kuddarna med kinder i samma färg som dem. ”Jösses. Du letade efter mig. Du hittade mig.”              

     ”Ja, det gjorde jag.” Han ställde sig upp.          
  Uppenbarligen hade han inte varit där speciellt länge för håret var fortfarande fuktigt, bröstkorgen fortfarande prickig av regnvatten. ”Jag är förbannad och jävligt irriterad men jag är inte omänsklig även om jag gärna lämnat kvar dig där efter vad du gjorde och sade.”
     ”Det förstår jag. Jag hade inte misstyckt om du faktiskt gjorde det.” Hon drog täcket tätare om sig när hon insåg att hon var klädd i ingenting annat än sina underkläder och att det förmodligen med all säkerhet var han som sett till det också. Fanns det ingen hejd på skammen?
     ”Riktigt så dramatiska behöver vi inte vara. Det finns andra sätt att göra sig av med sina anställda.”
      ”Jag kallade dig för idiot.”            
      ”Det gjorde du. Och...”                  
      ”Du är en idiot.”       
    Han skiftade fot. ”Jag räddade förmodligen livet på dig. Nätterna blir kalla här även om dagarna är varma, och med tanke på regnet och din tunna klänning hade det inte tagit speciellt lång tid förrän du frusit ihjäl.”
      ”Jag klarade mig fint.”                  
      ”Jaha, okej. Det såg inte ut som det, bara så du vet.”
      Hon öppnade munnen, stängde den sedan igen. Hon hade inget minne av vad som hänt efter att ha sprungit ifrån alla skräckinjagande kor, eller vad det nu var för vidunder, där ute i mörkret. Hon ville faktiskt inte veta hur, när eller varför. Inte utan att förlora all kvarvarande självbevarelsedrift, så hon svalde meningen, bet sig i läppen. ”Vill du ha ett tack?” pressade hon fram, försökte låta neutral.            
     Han såg uppriktigt förvånad ut, som att orden aldrig hade funnits i hans tankeverksamhet, där han stod invid dörren. Nej, det ville han inte, bedömde hon och drog täcket tätare runt sig. ”Du kan få en ursäkt i alla fall.”            
     ”Varför denna plötsliga personlighetsförändring? Regnade det in i öronen på dig?”                        
    ”Jag kan be om ursäkt för att jag kallade dig för en översittare inför alla andra där nere”, sade hon och såg sig omkring. ”Var är mina kläder?”        
     ”Nä, nä.” Han stoppade in händerna i fickorna, lutade sig mot den stängda dörren. ”Den andra hälften först.”
      ”Va?”     
     ”Den andra ursäkten, för att du över huvud taget satte dig upp emot mig. Jag har aldrig blivit så arg i hela mitt liv. Jag tar gärna den andra delen av den här och nu, så att vi får det överstökat. Jag har saker att göra, och vissa av dem kräver min fulla närvaro.”          
     Hon vred på huvudet så att allt hår föll över ena skuldran. ”Du gapar efter mycket, du. Jag kan ju inte be om ursäkt för något som är sant. Jag skulle kunna säga förlåt för att du är ett arsle, men det förändrar ju ingenting. Jag tycker ju fortfarande du är det.” 
     ”Vakta din tunga”, morrade han och fick upp dörren. ”Jag har arbete att sköta. Vad gäller dina kläder så jobbar vi inte i bomullsklänningar och tygskor.”   
      ”Du kan bara...”         

     Han vred huvudet åt sidan och betraktade henne med ett lång blick som fick det att vrida sig i magtrakten. ”Det finns frukost nere i köket. Jag föreslår att du går och äter innan de andra kommer in för lunch.”           
     ”Och hur skulle jag kunna det om...” muttrade hon, men han fläkte igen dörren – ännu en gång – och var borta, så orden blev hängande i luften. Vid gud, vad det gjorde henne irriterad. Vad hade hon sagt om det, första gången han bar sig åt på det sättet? Vittnade inte det om att han verkligen var en arrogant jävel ovanpå allt det andra som gav honom pris som årets arsle? Man slängde inte igen dörren i någons ansikte, definitivt inte hennes. Hon var dessutom inte färdig att diskutera med honom. Att smita iväg mitt under ett gräl, en pågående diskussion, det födde bara mer lågor av illvilja. Hon var inte säker på om det någonsin skulle sluta brinna så förjävligt i magen när han fortsatte att se på henne med den där arroganta uppsynen hon ville klippa till med första bästa trubbiga föremål.

Silversvärdsätten, 2016.

Pressmeddelande angående jennzie.bloggplatsen.se och alla andra utrymmen där denna Jennie är representerad.

I samrådan med mig själv, mitt inre, min magkänsla, mitt hjärta, min mage, boken Lär Dig Leva, läkarnas inrådan, allmänna studier, tips, uppbackning och moraliskt stöd har jag beslutat mig för att inte skriva om saker som är negativa. Jag slutar. Jag behöver inte skriva om att jag mår dåligt efter att vi har bråkat, att jag inte har hunnit städa, inte orkar laga mat, inte orkar träna just idag, att det är för varmt, för kallt, för jobbigt, för trist, för stressigt på jobbet, fel i texten, ångest, stressigt, att det känns som att jag vill lägga mig ner och gråta. Det här blir sista gången jag skriver utläggande om det som är eller känns dåligt. Dåliga tankar föder fler dåliga tankar och drar ner andra i samma synsätt. Jag ska sluta stressa och försöka leva i nuet, varje dag. 

Jag är fortfarande inte på banan efter söndagens händelser. Jag mår bättre och bättre psykiskt varje dag som solen skiner och jag kan sitta ute i solstolen på balkongen eller skriva på min bok, men det går långsamt och det är okej, i måndags rusade hjärtat så fort att jag hade kräkts av ångest om en hare hade sprungit förbi eller en skata kraxat till från trädet en meter bort. Jag har skrivit fyra sidor på två dagar och det är jättebra. Jag ska inte jämföra det med att säga att jag tidigare skrev fyra sidor på en halvtimme för då är jag där igen, nere i jämförelse- och ångestträsket som ingen, allra minst jag själv, mår bra av att tänka på. Jag mår inte likadant nu som då. Jag är inte samma nu som då. Jag är jag just nu. Här. Nu. Jag är ingen annan. Jag är jag. 

Jag andas. Lugnt, djupt. Jag gör saker som jag mår bra av, stora eller små spelar ingen roll. Jag försöker att inte tänka "tänk om" och vara steget före sådär som det står på mitt CV att jag är och att jag alltid har varit, letat nästa kick, fortsatt framåt snabbare och snabbare tills jag dunstar in i en cementvägg och faller. Att ha många bollar i luften är en annan sak som står - stod - på mit CV. Men det är ingenting att eftersträva. Det är rent ut sagt riktigt värdelöst att vara en sådan, för man får ingenting gjort.

Det här är en typisk Jennie-skildring.

Jag lägger ner datorn för att jag ser att blommorna behöver vatten. Går till köket för att hämta vattenkannan när jag ser att smöret står framme. Då kan jag lika gärna bre mig en macka. Jag slänger smörpappret i soporna och inser att den är full, så jag går ut med soporna, lämnar mackan kvar på bordet. Ser ett par moln borta i horisonten, har de lovat regn? Tar upp datorn när jag kommer upp igen och kollar Klart.se, sedan ser jag ICA-tidningen på soffbordet och deras bra erbjudanden och bestämmer mig för att gå dit. Går för att sminka mig eller åtminstone borsta håret, ser att det är dammigt på hallbänken och tar fram trasa och skurhink, sätter på musik på datorn innan jag hinner börja och så ringer mamma och vill säga hej. I slutändan - vad har jag fått gjort? Jag har inte handlat, inte vattnat blommorna, inte sminkat mig, inte rengjort hallbänken, inte slagit igång musik eller lagt ut en ny soppåse. Min smörgås ligger kvar på bordet och är stenhård. 

Det går liksom inte.

Många bollar i luften kan slänga sig i väggen jag precis dunkat rakt in i.

Närvarande. Noggrann. Empatisk. Harmonisk.

Det rimmar mycket bättre än stressad, snabb, steget före, ineffektiv, glömsk, irriterad, virrig och nervös.

Jag är  tacksam över att min kropp sade åt mig att varva ner. Jag har ignorerat dens önskan i ett halvår, och det var inte förrän nu när jag nådde botten som jag insåg att jag var trasig inuti. Jag behöver läka. Hela. Det gör jag inte om jag fortsätter stressa, fortsätter cykla jättesnabbt till bussen i tron om att jag är sen, om jag får ångest för att jag missar det där tåget eller att mikron tar så lång tid på sig att värma temuggen. Småsaker som blir till en enda fruktcocktail av farliga ämnen för kropp och knopp som snart exploderar i miljoners med bitar som tar evighet att rensa bort. Slappna av! Det är vad jag ska göra. Tänka på mig själv. Sätta mig själv i första rummet. Det har jag aldrig gjort förut!

När man gjort allt man förmår. Det finns ingenting annat att ge utan att riskera en smäll rakt in i betongväggen; utan att förlora allt det som är en själv. Stoltheten, hedern. När man gett så mycket av sig själv och känt hur kroppen signalerar att den spricker i kanterna, faller i bitar. Det finns ingenting kvar. Då. Precis då. 

Jag hade den värsta panikångestattacken på fyra år igår kväll. Förra gången den var sådär resulterade det i sjukskrivning och en lång väg och tid tillbaka till full styrka. Då var jag 19 år, åkte tidigare från jobbet och kunde inte sluta skaka. Jag spydde inte då även om jag knep ihop käkarna allt vad jag förmådde medan vi körde till akutmottagningen. Jag visste inte vad det var för fel. Jag skakade, klapprade tänder, gned mig över nacken för att få illamåendet att lätta och kände knappt mina fötter.

Igår gjorde jag det. Igår kunde jag inte sluta. Jag rasade ner i sängen tom i magen och med huttrande feber. Slut. Färdig. Det fanns ingenting kvar. Ingen stolthet, ingen heder. Ingenting annat än galla och ångest och bitter besvikelse över att jag gett vika för det allra sista. Varför uppskattades ingenting av vad jag gjort? Varför fick jag kämpa för att rentvå mig och min sjukdom, mot stenfasaden och att bli kallad lögnare, när de vägrade se på den faktiska arbetsmängden och vad jag åstadkommit? Alla gör fel. Alla har vi våra brister. Gör man fel kan man erkänna det och be om ursäkt för densamma; man behöver inte blåneka till dess existens blek i ansiktet och med darrande händer. Att försöka vända det till att jag hittade på alltsammans köper inte jag. Det gjorde jag inte. 

Besvikelse. Stor, maffig. Enorm.

Ångest.

Gränslös. Bottenlös. Magkänslan som pickar mig på axeln och säger vad var det jag sade. Ingen drömlägenhet. Bilar, avgaser, stress, yta, oljud, ingen tystnad, aldrig tyst.

Jag kan inte. Inte längre. Inte där. När de 48 timmarna gått - om det nu var det - är jag inne på min sista fredag. Kämpa. Men om man verkligen inte kan? Jag ska ringa läkaren imorgon. Jag tror att min sista fredag är passerad för länge sedan. Tåget har gått. Jag har kämpat mig förbi fler fredagar, fler veckor, än vad jag egentligen borde, och jag har gjort det utan att lyssna. Kroppen är trasig, tankarna sköra. Jag kan inte gå längre. Hit men inte längre. Inte utan att inte fullständigt dräpa mig själv.

Jag är ledsen.

Jag vill bara vara uppskattad. Det är allt. Veta att jag är behövd. Att det jag gör lämnar avtryck. Inte kämpa för slutna ögon och någon som vänder sig om och vägrar se.

Vi får se. Mår förhoppningsvis bättre imorgon. Ta nya tag. Gosa med Johan efter bästa förmåga när ens andedräkt luktar död lama och man spyr bokstavligt talat i sin mun bara av tanken. Jag har inte ätit ordentligt sedan igår morse, mer än några gurkstavar och ett halvt äpple och en liter vatten och några skedar blåbärssoppa och buljong, varannan minut säger dem och jag försöker hålla det. Jag är hungrig men magen tillåter inte mat. Inte än. Jag ligger här och bara är för första gången på månader utan att bry mig om klockan eller någonting annat än här och nu och en lösning.

Det löser sig. Vi har varandra. Vi kommer alltid att ha varandra. Och det är det bästa och viktigaste jag vet.

Att en dag kan innehålla så mycket känslor, så många up's and down's. I förbifarten får man höra något som man inte trodde var möjligt men som man reagerade på eftersom att tonen och leendet var så inställsamt, så falskt. Som att springa rakt in i en vägg man inte såg förrän det var för sent. I min naiva tillvaro trodde jag först inte på det. Jag var ju lovad. Sedan blev jag arg, ledsen, besviken; ångestfylld, och blodsockret sjönk som en sten och höll sig nere gott och väl i över en timme medan hjärtat slog så hårt så revbenen knakade.

Jag ville säga dem orden som Johan skrek åt mig när jag skallade honom i sömnen en gång för många år sedan, sex långa smattrande svärord som avslutades med f****a. Jag låg blickstilla och trodde han skulle döda mig och rörde därför inte en muskel förrän han slängt sig om åt andra sidan och somnat om. Dagen efter mindes han inte vad han sagt men att han blev galen av smärta hahahaha..... Ja det ville jag också skrika, rakt ut, så fönsterrutorna skallrade. Jag ville dra någon i håret. Jag ville sparka någon där det gör som ondast. Jag ville sätta eld på min naivitet och se den brinna förbi alla dumma, falska förhoppningar. Jag ville gråta i ett hörn.

Där stod man, timmar ifrån att få lånelöftet beviljat och mäklaren som log och viftade med köpekontraket på drömlägenheten vi äntligen hittat och kärat ner oss i redan när vi öppnade dörren. Den var fin, elegant, riktigt snygg och en uppdaterad version av oss. Typ VI 4000 med extra allt. Den var i dyraste laget men herregud, hjärtat kan inte räkna räntor och amorteringsbelopp, hjärtat bara faller. Jag sjönk typ ner på golvet med hamrande hjärtslag och tänkte att gud, Johan måste få se den. Och det gjorde han. Dagen efter på privatvisningen och vi hade kunnat köpa den redan då, kunde och hade fått. 

Vi hade kunnat bo där. Leva där. Jag kunde se Johan i soffan, i sängen läsandes en bok, i köket och laga mat, i det dubbla badrummet och med utsikt över havet. Jag kunde se oss gömma oss i vårt spelrum en hel helg. Kunde se mig själv vagga runt i lägenheten höggravid. Ja, vi kvinnor gör så, vi är åratal fram i tanken, vi banar väg för hur det skulle kunna bli, bara så att man vet på ett ungefär om det är möjligt. Jag såg vårt liv innanför de vitmålade väggarna. Jag såg ett hem.

Så vänder det plötsligt, en riktig käftsmäll uppercut K.O och vi blir tvingade att tacka nej mot vår vilja. Den känslan. Hål i magen. Stort, jättehål i magen. Många tårar, fulgråt i duschen och apatisk i soffan resten av dagen utan att ens orka laga mat. Att inte vara behövd, att ens slit inte ens har uppmärksammats ens det minsta, är det som svider, vrider om. Här har man liksom arbetat tusen procent i tankeversamheten varje dag man är där och fixat och donat och roddat och ställt fram och plockat bort och tagit på sig hundra gånger mer än man måste, och så har det inte ens gjort ringar på vattnet. Havet är lika spegelblankt som innan. Eller lika stormigt, så det inte syns bara därför. Herregud. Också ett hål i magen. Tack snälla. Då kände jag mig väldigt, väldigt ouppskattad.

Och att få veta det precis när man ska skriva på kontrakt. Precis innan.

Ett handslag och ett muntligt avtal är inte bindande. Det borde jag naturligtvis ha begripit och bett om att få på papper snarast efter överenskommelsen var gjord. Nu syns den ingenstans, nu har den fallit i glömska, och den värld jag trodde mig leva i har rämnat. Tankar som "har jag ens gjort någonting bra" dyker upp. Nu är det jag som blir förvånad. Jag trodde verkligen inte att du ville vara kvar, inte efter dina prestationer och vad du egentligen gjort. Tack. Tack så mycket, tack, tack.

Och i samma veva får jag veta en alldeles fantastisk nyhet av en av mina närmsta vänner så det riktigt spritter i kroppen av lyckorussyndrom. Så fulgråten blandades med bra gråt och ont i magen med lyckobubblor. Sedan kom Johan hem och jag låg vid hans sida resten av kvällen och natten. Imorgon är en annan dag. 

En dag där jag hoppas att jag också är värdefull.

Hold the door.

Och mitt hjärta gick sönder. Igen. 

Och igen. Och igen. Och igen.

Jag låg vaken igår en stund innan jag skulle sova och detta blogginlägg formulerade sig i huvudet. Ibland önskar jag att man hade en maskin som skrev ner precis de meningarna man just tänkte, innan tankens kraft hinner gå vidare till nästa stycke och försätta det tidigare i evig glömska - för aldrig att man kommer ihåg precis det som man tänkte i detalj för tio minuter sedan. Då skulle bloggen vara fylld med filosofiska, tänkvärda inlägg, grubblerier blandat med humor, ironi och skratt. Dock säger ju hjärnforskarna och läkarna som opererar folk inuti huvudet att de aldrig någonsin sett en enda tanke... så det kanske blir svårt att uppfinna en sådan maskin.

Jag har funderat mycket. När mörkret sänker sig och täcket dras upp över bröstkorgen kommer tankarna. De lämnar mig egentligen aldrig, men det är då de dyker upp som mest. Jag grubblar på det när jag står i duschen, min Safe Haven, dagens avslappning, det bästa jag vet - vatten, strilande vatten över mina ömma muskler - vad vi och jag ska göra. Inte bara med oss själva och val av bostad utan också där vi tillbringar åtta timmar av vår vardag. Och jag kommer inte framåt i någon kategori.

Jag är nog ingen storstadsmänniska. Jag hänger inte med i skämten, jag drar mig tillbaka mot skogen när de pratar om märkeskläder och vilken som det bästa dansstället är på. Jag drar mig tillbaka till en stubbe i solnedgången och det enda som hörs är fågelkvitter, flugor och ett och annat bi som svävar förbi. Dagsländor i solljuset, upp och ner i en evig dans efter någon att para sig med. Sedan, när dansen är slut, dör de. Och deras ägg kläcks morgonen därpå för att påbörja samma dans som kvällen och kvällarna innan. Sjömygg. Havsbris. Doften av hav, frihet och lugn.

Mentaliteten som råder. Bristen på kommunikation i många fall. Jag är en sådan som gärna tar extra ansvar och ser vad som behöver göras, och gör det. Men när allting är så osäkert och när man inte vet vad som händer ens imorgon, när marken skakar för oss allihop och det liksom inte händer någonting, det finns ingenting att klamra sig fast vid, inte ens de som står intill eftersom att de kanske snart förflyttas någon annanstans och man inte ens har det kvar. Det är kollegorna som gör det. Jag kan jobba med att plocka skräp på Holmgärdans gator så länge jag har bra kollegor och bra kommunikation. Så länge vi har kul tillsammans och vet vad vi ska göra. Öppen kommunikation. Undrar du något, fråga-mentaliteten. En för alla. Alla för en. 

Jag har helt enkelt kommit fram till att jag inte är någon storstadsmänniska och aldrig kommer att bli. Under åren som gått här har Stockholm lagt sig under huden och jag springer till tunnelbanan, känner den där rastlösheten när jag är hemma sjuk och ensam. Så var det aldrig innan, då kunde jag tillbringa hela dagar i mitt bibliotek och läsa böcker. Jag gick till biblioteket efter skolan, sjönk ner i en ljudisolerad fåtölj med tre sidor, som en väldigt jätteskön låda, och slog upp rätt sida. Underbart. Helt underbart. Det var länge sedan. Vi är andra människor nu och jag är glad att vi flyttade hit i alla fall.

Jag känner inte längre att här vill jag bo när jag kommer hem till Kalix. Det kanske är en personlighetsförändring som blivit till efter dessa tre år när vi vidgat våra vyer och synsätt, och jag är glad för att vi tog chansen och lämnade vår hembygd. Nu är det någon sorts härlig mellanting som jag förvisso inte blir klok på. Jag tycker om att ha en skog utanför fönstret, tycker om att ha en galleria några kilometer bort och promenadavstånd till havet och sjön och friluftsområden. Men det är ju... tillgjort. Gå ut i skogen i Norrbotten och ingen har vandrat där förutom du. Man hittar egna vägar, egna gömställen, egna bärställen med hjortron och åkersbärsgömmor. Man ror iväg till en ensam vik och sätter sig och metar på spegelblankt vatten.

Jag skulle slå igång ett avsnitt Mitt i Naturen för en klass häromdagen och min kollega säger helt spontant "nej gud vad tråkigt, kan vi inte kolla Pippi istället". Jag tror inte ens att jag reagerade förrän efteråt. Tråkigt? Tycker Stockholmare att naturen, det bästa som finns, är något tråkigt? Jag blev så ledsen. Liksom... Vad gör jag här? I en värld av smärre ytlighet, när jag inte är det minsta ytlig och mer och mer längtar efter att sätta mig på den där stubben tills all Stockholmsstress har ramlat av mig. Det är liksom en sådan grav känsla så den inte går att blunda för.

Jag är glad att ha ett jobb. Ha mitt jobb. ♥ Jag är däremot inte glad över att det är så stora skillnader här och hemma. Jag har börjat säga "hemma" mycket mer, och jag menar i Norrbotten. Jag vet inte om jag vill bo i Kalix, ens i Norrbotten, men jag och vi är inte säkra på att vi vill bo just här heller. Det är inte vi. Det är inte oss.

Vi har en månad på oss. Tiden rinner ut. Stressen fyller upp hålen som tiden tidigare hade. Man arbetar 200 % på samma tid för att hinna med allt, se allt, vara den bästa pedagogen man kan vara, man kommer hem helt slut och orkar inte lyfta en muskel. Räntor och avgifter och månadshyror går runt i huvudet på mig och jag vet att jag kan inte vila, jag kan inte stanna upp, för snart står vi där två dagar innan och har ingenstans att ta vägen. Det är en grej som fyller mig med själaätande fasa.

Jobbar man inte får man ingen lön. Men att jobba när det känns som att kroppen är trasig och man längtar bort, iväg, efter ledighet, efter semester, efter en bungalow och Johan alldeles intill, det är... som att hoppa över ett stort, svart hål. Jag kan inte rå för att magen säger ifrån. Att halsen fortfarande inte är så bra som jag skulle vilja. Bronkit maybe? Jag kan inte prioritera mitt liv så jag gör allting på samma gång. Lagar mat, kollar Hemnet, skickar mail, skriver listor, går till jobbet, försöker få bort alla siffror och bokstäver som flyter runt där inne; tränar, duschar, fönar håret, springer, går promenader, cyklar, kramas med min man och springer på visningar.

Och så tänkte jag. Det är inte mig det är fel på. Det är inget fel med eller på mig. Jag är bara inte gjort för ett storstadsliv. Men om vi inte bor här, var ska vi då bo?

Jag sade igår att jag inte har haft ångest på länge. Inte på över en månad. Inte sådan där riktig tung ångest som får blodsockret att skjuta i höjden, tunnelseendet förblinda allt annat än rakt fram - flykten, den stora flykten bort, ut, genom dörrarna till den kalla brisen mot ansiktet eller frisk luft genom håret. Det enda som går att tänka på är FLY. Bort. Iväg. Medan man tampas med hårt hopknipna läppar för att inte lunchen också ska fly.

Jag har haft ångest sedan jag var 13 år och var deprimerad för första gången. Min älskade ponny såldes ju under en kallaste mörkaste månaden så klart hjärtat gick i bitar. Jag kanske inte borde skylta med det inför framtida anställningar, men jag är en människa av kött och blod och vi har alla några skavanker, någonting som gör var och en lite lätt defekt och minnesvärd. Alla har vi våra demoner. Våra spöken. Mina (ångesten tex) är förhållandevis inte särskilt dominerande annat än när de dyker upp då och då så då kan jag gott skriva om det. För det finns många fler än jag som lider av det i varierande grad.

I alla fall. Jag har varit halvkrasslig sedan jag fyllde år. Jag börjar misstänka bronkit eller twar. En mamma till några barn har det och jag kramar de barnen varje dag. Hon har också varit risig länge, tappat rösten precis som jag i omgångar och nu är jag både hes, slemmig och ont i halsen med hosta som äter sig ner i bröstkorgen. Vila och vatten och honungsbrygd av kär kollega hjälper tillfälligt men jag vill ju träna som folk!

Det jag vill få fram med det hela är att det inte är så bara att förbli glad och positiv när man får tampas med barnbaciller, hosta sig igenom en okänd, långvarig sjuka, springa på visningar, leta nytt boende OCH när kollegor slutar till höger och vänster. Nu har det hänt igen. Två stycken.

Så vi är återigen fem levande anställda på min avdelning med ansvar över fyra klasser.

Jag dömer ingen, jag älskar fortfarande mitt jobb, jag tycker mycket om att gå dit - men det är inte bra när man är en HSP, en känslosvamp, som suger åt sig allt, tar på sig allt, där alla handlar i blindo och ingen vet något och ingen får veta något just därför att ingen vet... Man blir liksom trött.

Och får ångest över att man inte kan göra något.

Och där är vi nu. Var, tills Johan kom hem och fick mig ur ångestträsket inte ens duschen rådde på. Tack <3

Jag vill ha stabil mark under fötterna. Trygghet. Har jag inte det så är jag inte mig själv. Jag kan inte springa tusen meter i samma hastighet ifall att marken plötsligt försvunnit. Jag kämpar och försöker och tänker positivt. Upprepar det för mig själv. Kämpa, kämpa. Längta. Men när man inte riktigt vet vad man gör till hösten eller ens om en månad känns allt plötsligt lite läskigt.

Om det är att fela eller vara defekt så får det vara så. Jag gör så gott jag kan. Alltid. Ibland räcker inte det. Då får man ta de smällarna. Gärna med sin defekta sida, så att hålen inte blir fullt lika synliga. Jag dränker allt i den där ångesten istället som dök upp utan förvaring och hoppas att inget av det kan simma utan sjunker till botten och förmultnas. Jag tänker för mycket. Dags att sluta med det. Dags att bara vara människa och inte en superrobot.