Pust och stön, full av energi fram till skogsbesöket och ett antal tjattrande, öronstängda barn och där dog alla planer om att ta sig ut i löpspåret. Men nu är jag hemma, i soffan med en tekopp och har precis ätit middag - smola och en korvbit, fast det måhända blev stockholmsversionen då jag försöker sluta med gluten igen och bara hade corn flakes hemma. Nåja. Solen skiner, benen värker efter lördagens kortkorta löptur och jag är slut, men alldeles tillfreds. När energin kickar in ska jag röja upp i köket, göra det fint här. Igår var vår fyra år och två månader-dag, eller som jag märkte när vi nästan skulle gå och sova - femtio månader. 

Så nu när Johan kommer hem kommer diskberget efter gårdens middag att vara ett minne blott, diskmaskinen snurra på sista minuterna och köket dofta fräscht av såpa och vara skinande. När energin kickat in. Fem minuter till, sedan kommer det krypande, anfallande, det där sprittet i benen, i magen, som drar mungiporna uppåt och fyller hela kroppen med glädje. Sockerruset, än mer markerat nu efter diabetesdiagnosen. Men i alla fall... Jag ska städa och göra fint för Johan jobbar en timme längre än mig och är piggare än mig och ska träna. 

Älskade fantastiska. Det kittlar i magen, det rör någonting djupt där inne när jag tittar på honom, när jag smyger upp vid hans sida när han sover på morgonen - idag var den första på lääänge jag kunnat göra det - och han är sådär varm och fin. Femtio månader. I femtio månader har jag fått leva tillsammans med den vackraste, finaste personen som tänkas kan. I femtio månader har jag älskat honom. Det slog mig ju som en säck cement den där gången när vi först träffades, det har jag berättat många gånger förut. Kärlek vid första ögonkastet. Attraktion. Någonting mer.

Men det var inte den där känslan av "kom hit så har vi lite kul" som plöjde genom min kropp som en vinterstorm som tog andan ur mig när han uppenbarade sig, sådär som man kanske vill och kan tro när en översnygg, muskulös man kliver ut rakt i ens bröstkorg och det är öken på kärleksfronten. Det svarta håret, skäggstubben. Det där sexiga leendet, de glödande ögonen. Hans röst. Nej, det var någonting mer, någonting djupare, som nitade fast mig vid golvet där jag stod. Något som såg rakt ner i min själ och viskade "där är du ju, jag har väntat på dig i hela mitt liv." Så naturligt. Så rätt. Och cementsäcken föll rakt ner i skallen, dammade till hela min identitet.

Jag tittade på honom, kved åt hans uppenbarelse varje gång hans ögon mötte mina under de kommande veckorna. Vad skulle jag göra med all den där hettan, det där självklara här är mitt liv ta det jag vill inte ha det utan dig det kan aldrig mer bli som förr, jag kan inte sluta titta på dig? När jag hela tiden kände det där klickandet, bultandet, fördjupas för varje dag, varje minut, för varje mail som senare damp ner i inkorgen. För varje spontant "men är du här"-träffar på stan som hotade att sätta brand på hela mitt inre. Vid alla vakna MSN-nätter där jag leende tog mig igenom arbetsdagen med fyra timmars sömn i bagaget. Alla skratt, skämt, diskussioner. Hans mjuka, varma närvaro. Där jag var, där var han. Där han var, där var jag. Som magneter. 

När han kysste mig den där första gången, grabbade tag i mina handleder och förde ner dem och sitt ansikte mot mitt, kunde jag svära på att det där klickandet bara lade sig ner på sin plats, där det var ämnat att vara, att stanna, att växa, att leva för resten av sin livstid. Så naturligt, så glasklart. Och jag minns att den där säcken cement ramlade över mig ännu en gång sedan han höjde huvudet och såg på mig. Bara såg på mig. Där, och då. Jag bara... visste. Utan krusiduller, utan en tanke på att hålla emot eller spela svårfångad. Gör om det där.

Här är mitt liv. Ta det, jag vill inte ha det utan dig. Jag vill leva det med dig. Binda samman mitt med ditt, se världen genom dina ögon. Fläta samman fingrar och hud och säga samma saker och tänka samma saker och kura ihop mig vid din sida när jag sover. Låta din kroppsvärme vagga mig till sömns. Varje natt. Alltid, alltid. Det är du. Det har alltid varit du.

A million years from now,

my heart will ever hold you.

Och så. 

Puss!