Jag vet inte hur många gånger man suttit under en diskussion om det ena eller det andra och sagt "förlåt, men jag tycker faktiskt att..." och bett om ursäkt i förväg? Ta inte detta fel, förlåt för att jag anser att det är såhär, jag är ju då lite speciell, jag har alltid, när jag växte upp, använt lika många förklaringar till ens åsikt som inte passar in i mellanmjölkslandet som anledningar till varför jag oftast ibland tackar nej till alkohol. Jag går på pennicillin, jag kör, jag vill inte bli bakis, jag vill sova länge, jag kan ha kul utan, jag har ingen lust, jag har diabetes. För gör man inte som alla andra så ska man genast ursäkta sig. Komma med en förklaring om varför man tänker i andra banor. Varför det? 

"Jag äter inte bröd för att jag inte mår bra av gluten, eller socker." Och ett kolhydratkrig startar. Folk med sockerglans i ögonen tittar sig förskräckt omkring, slår genast på protestera-knappen, griper tag i det enda som kommer flygandes; oförståelse, när beroendet talar. Rör inte mitt socker! Och så säger de: Jag skulle aaaaldrig klara av att vara utan mitt älskade kvart i tre-fika.  

Jaha, säger jag. "Jag äter lågkolhydratkost för att jag mår bra av det helt enkelt." Och kolhydratkriget eskalerar. Hur fungerar du? Är du inte lite sur nu? Det är kolhydrabristen det. Ta en banan, hjärnan går ju på tomgång. Jag skulle aaaaldrig klara mig utan min havregrynsgröt varje morgon. Vad äter du då, människa? Sallad och en bit kött? Det blir man ju inte mätt på. Vi måste ha socker för att överleva. 

Samma där. Samma envisa frågor, samma tröttsamma bortförklaringar, för att vi inte ska vara annorlunda i detta land. Är vi annorlunda åker vi ut. Fotbollsträningarna i ettan och tvåan på lågstadiet. Jag var inte en av de bästa, så jag fick inte bollen. Sofie var inte alls bra på idrott (det var du inte, och det vet du - men så jäkla fantastisk på att gå din egen väg) och ingen ides ens titta när det var hennes tur att hoppa höjd- eller längdhopp. Så jävla äckligt gjort.

Jag gick min egna väg, och blev antagligen kallad lite lätt konstig. Mina föräldrar blev kallade mycket konstiga, pompösa, fina, vad-tror-de-att-de-är för att de ibland sket i fotbollsträningarna alla andra föräldrar alltid, alltid hängde med på. För att de vände sig om när någon försökte sätta sig över dem. För att de slog emot. Kom med egna åsikter, tankar, idéer, drömmar. 

Är man annorlunda åker man ut.

Min syster. Jag. 

Jag har alltid gått min egen väg. När skolan skulle skidra runt Båtön, den gudsförmätna ön med noll glid under skidorna och kall blötsnö upp över vaderna så for jag och Sofie åt andra hållet, åt höger isället för åt vänster. När folk köper Michael Kors styr jag mina Din Sko-skor in på Åhlens och köper en väska därifrån. När folk dricker vin och går på fester och på Stureplan och tävlar om vem som är snyggast ikväll sitter jag i min fluffiga morgonrock och myser med min man eller skriver eller spelar. Jag orkar inte med ytlighet. Jag kan inte med ytlighet. Paradise Hotel, Idol, jag dör åt sånt, jag hatar det. Den som är annorlunda åker ut. 

Den som inte gör som man ska, som alla andra gör, den som inte tycker likadant eller agerar likadant eller beter sig likadant, åker ut. Är man annorlunda åker man ut. 

Men vem gav "folk" rätten att säga att jag är konstig, knäpp, annorlunda, hon-tror-att-hon-är-nåt? Varför ursäktar jag fortfarande vissa av mina åsikter bara för att det inte är så "alla andra" tycker? 

Är man annorlunda åker man ut.

Är man annorlunda är man modigare än skräpet som de flesta procenten av mänskligheten tryckts ihop till, en uttrycktslös form av ansikten för att det är så man ska bete sig idag. Man ska inte ha åsikter, speciellt inte om sånt som rör andra människor. Man ska vara så politiskt korrekt att tårna kröker sig när man somnar på kvällen.

Åt fanders med det. Åt fanders med dem och det allihop. Jag har aldrig varit sån. Jag har aldrig betett mig som alla andra. Jag är inte ovän med samhället, jag beter mig inte som en hemlös. Jag är normal, helt normal, bara att jag går min egna väg och aldrig mer tänker ursäkta något jag tänker på eller gör som inte passar in i mallen. Det tänker jag inte göra. Det är slut med det.