Hösten är här med nyckfulla regnskurar, för stor jobbjacka som jag under korta stunder i fönsterglasen ser ut som min mamma i. Jag står med på schemat uppsatt på tavlan på Fritids, jag cyklar hem i vinande stormar så att det suger i benen i alla backar och handen får torka bort vätan ur ansiktet på väg framåt. Kallt, grått, sedan kommer solen och jackan åker av fortare än kvickt. Sommaren har inte släppt sitt tag, inte än, inte helt. En krigare är vad hon är. 

Ögonen är grusiga nu trots att klockan bara är lite över nio. Imorgon är det fredag igen och en ledig helg tillsammans med min stora kärlek väntar, som jag ser fram emot det. Tekoppar i mängder och tända ljus och min nya favoriträtt zucchinipasta och snart borde min nya diabetesmottagning ringa för att boka in en tid för årskontroll och ögonbottenfotografering. Sist jag var på en sådan ska jag inte nämna för det svider lite att tänka på, men mitt långsocker är fortfarande fint så ta i trä, så jag hoppas att det ändå är okej ställt med mina brungröna tingestar. Jag skickade efter ett par nya glasögon här om dagen också och jag kan knappt bärga mig inför att jag får hem dem, åh. 

Och när lönen kommer, vilket den borde göra imorgon, lagom till helgen och allt vad det innebär, så ska jag styra min breda näsa hela vägen till den för mig okända affären som hyser kappan jag blev vanvettigt kläd-förälskad i i samma veva som jag provade ut nya glasögon. Den, en vinröd sjal, mina glasögon och slutligen en ny väska och ja, hela detta inlägg är receptet på allt det som känns alldeles, alldeles fantastiskt.