Jag och Johan har också hjälpt en flygting nu i dagarna. Egentligen är det han, den, som hittade oss, så det är ett gemensamt beslut att hysa in honom här, ge honom mat och säga god natt varje kväll. Lyssna efter hans vingslag som far förbi för att landa och somna i fotändan och stiga upp med oss när vi vaknar. En flygting. Ett flygting.

Han är liten och svart och igår döpte vi honom till Henrik. Jag tjöt av skratt och sa att det var perfekt. Johan fnös och garvade litegrann, och nu fnissar jag varje gång han surrar förbi. Han flög in i badrummet när jag borstade tänderna i morse, satt på väggen hela tiden och följde med ut i köket sen. Han satt på Johans lår när Johan slumrade till dagen före det, och han liksom bara är där på avstånd, aldrig på det jobbiga sättet, bara liksom är.

Vi har helt enkelt inte hjärta att döda honom. Och när man har balkongdörren vidöppen och han vägrar flyga ut, då får han faktiskt fortsätta surra förbi våra femtioåtta kvadrat. Det är ett ansvar att ha djur. Pappa sade det när vi var små. Jag är ansvarsfull. Jag tar hand om flygtingar. Jag ser efter människor och djur i nöd.

Jag och vi är betydligt mer vänliga, ansvarsfulla och öppenhjärtade än de jäkla Djursholmarna som inte tar emot flyktingar i behov för att det "förstör auran i vårt centrum." Fy fan jag vill bara ge stroppen som sade så till SvD en riktigt svidande näsknäpp rakt på hans stroppiga fiiina rikssvenska snok och är glad att jag slipper bo granne med honom och förstöra hans fiiina äckliga "aura".

Flygtingar eller flyktingar. Man behöver inte mosa dem i tidningar (bildligt och bokstavligt) bara för att man är irriterad. Man måste se till den större bilden. Kunna skratta åt en surrande fluga vid namn Henrik. Kunna skicka iväg ett sms till djur eller människor i behov. Inte bara när det är på tapeten utan även under annan tid när media har tystnat och de (sjuka, döende, volontärer, frivilliga, anställda) människorna kämpar i skuggan, i blindo för någonting bättre. En bättre värld för oss allihop.

Vad är en förändrad "aura" i jämförelse med fler räddade - tacksamma - liv? Hur sätter man egentligen värde på vem som har "rättigheterna" att vara här och inte? Här, där, överallt.