När dagen är sådär härligt mysig och det är ljust fast klockan närmar sig nio. Majbrasa bland hundratals andra, armkrok med min finaste man och barn som springer fram för att grilla marshmallows. Planer inför framtiden och mys framför Firefly i soffan när vi kommer hem.

När en mardröm dyker upp och är så intensivt färgsprakande och tydlig. Den var så hemsk då, men nu i efterhand fnissar jag lite åt hur den slutade. Jag dog för att jag blev biten i röven av vår reparatör. Hahahaha. Sensmoralen i det alltså? Jag måste förresten dela med mig av den. Drömmen. Okej. Det var så här. Farmor och farfar och jag åkte för att titta på ett hus som ingen verkade bo i. Då farfar öppnade dörren förstod jag att det ändå bodde nån där. En demon, en ande, en zombie, och att farfar blev... typ. Märkt. 

Så vi smällde igen dörren och rusade därifrån det fortaste vi kunde. Jag hade en sensor runt halsen som Tyrion Lannister satt på mig, en slags... dödsmärkning, jag också. Så när den började lysa rött och larma hade jag bara sekunder kvar att leva. Och den kunde slå ut när som helst, jag visste alltså inte hur länge jag skulle leva....

Vi satte oss alla runt bordet hemma i huset i Nyborg för att njuta av kanske vår sista middag ihop. Mamma var gravid (förlåt) och det var som det alltid varit när vi växte upp. Ja alltså hon var inte gravid så många gånger haha men färgerna, stämningen. Farmor och farfar var där. Ruben och Johanna. Pappa. Mamma. Det var sommar, eller vinter, och solen lyste, och det var en... bra dag.

Så... insåg jag plötsligt att farfar smittat de andra. Dödsmärkt dem trots att de inte hade en sensor som jag... och han, pappa, min syster och hennes pojkvän drunknade under bordet, allihop....... Jag höll tag i pappas hand som hårt höll i bordsskivan och han såg på mig när han dog, vägrade släppa min blick, och sedan stängdes dem och han gled iväg tillsammans med de andra.

Mamma och farmor reste sig upp, här fanns ingenting kvar, ledsna, arga, och in genom dörren kom reparatören med en stege. Vi skulle tydligen renovera köket. Så mamma och magen och farmor gick snabbt därifrån medan jag inte kunde fatta att pappa och de andra hade dött och satt kvar, lamslagen av sorg.

Och jag reste mig också upp för att gå. Då sade reparatören att det inte spelade någon roll, och så bet han mig. I röven. Och sensorn började lysa.... åh nej... mamma... farmor.... Jag kunde inte prata. Inte andas. Jag såg på deras ledsna, arga ryggar medan jag också gled iväg och så viskade jag mellan tårarna "jag älskar er, glöm aldrig bort det" men de hörde det inte.... för drömmen började om och Tyrion Lannister lade sensorn om halsen på mig ännu en gång men nu var min familj fem personer mindre och drömmen skulle inte sluta förrän alla var döda.

Först och främst HATAR jag mardrömmar. Sen HATAR jag drömmar som börjar om. Speciellt när det handlar om mardrömmar.... och mardrömmar man drömt fleeera gånger tidigare. Dock inte denna, men i alla fall. Att den började om. BLÄ!!  Så jag var inte så munter när jag vaknade. Usch. Det höll på att bli morgon. Himlen hade ljusnat. Men det tog länge innan jag somnade om trots att Johan låg där intill. Pappas ögon i färskt minne innan han flöt bort tillsammans med de andra.... och allt hade varit mitt fel. Usch! Brrr!!! Positiva tankar nu!

Reparatören som BET mig i stjärten. Jävla as.

Gissa vad jag vaknade med? Sjuuuk träningsvärk/ont i höfterna efter den långa promenaden dagen innan, precis på stället där han bet mig. Äckel. Hahahaha. Dödad av ett hugg i rumpan..... Det händer bara i drömmarnas värld alltså!