Det doftade blöt gräsmatta efter ett varmt sommarregn i hallen utanför lägenhetsdörren när jag gick för att handla tidigare idag. Den kalla blåsten ifrån gårdagen var borta och solen tittade fram lite nu och då till största delen dold bakom disiga, tunna moln.

Jag tänkte på sommar och skog när jag låste dörren bakom mig. Jag tänkte på alla somrar som barn där man sprang barfota ut genom dörren, graciöst hoppade över gruset för att få någorlunda välklippt gräs mellan tårna istället. Hur man rusade utan mål, utan planering, rakt fram, väjde mellan stenar och ros- och vinbärsbuskar mot skogen eller mot sjön eller mot den grönskande äng vi lät vara ifred från gräsklippare och häcksaxar där blommorna frodades i mängder, eller till den gamla ladugården. Trampade på samma mark som min farfar och hans syster en gång sprungit över, när de var lika gamla som jag och min syster.

Kan man skogens språk är man aldrig ensam. Man är aldrig vilse om man förstår varför den och alla dess invånare beter sig som de gör. Hade jag inte haft diabetes hade jag kunnat bo i en skog i flera veckor, månader. Jag hade förmodligen blivit semi-vegetarin, att lägga mina små fingrar runt halsen på en panikslagen harpalt känn hjärtstannande hemskt. Men fiska kan jag. Jag vet vilka sorters bär man kan äta, det går att koka nässlor och tallbarr för en brygd som lenar hosta och sveda och som främjar immunförsvaret.

Jag brukade gå ner i "skogen" nedanför huset och låtsas att jag var i en annan värld. Krypa genom blöt mossa och axelhöga ormbunkar, klättra upp för den täta rönnen ovan komposthögen och slutligen komma ut på den lilla skogsvägen bakom dem. Jag brukade cykla längs strandpromenaden både till och från skolan och alla påhittade äventyr, äta mig proppmätt på bären naturen utanför knuten gav. Blåbär, vinbär, hallon - hallonen invid rönnen och komposthögen var de bästa och saftigaste - åkerbär, smultron, lingon, och så någon gång råkade man sätta tänderna i sprakabär och kråkbär och grimaserade genast. Jag hade namn på varenda plats, fågel, fantasidröm, till och med min cykel fick ett namn och alla mina gosedjur - fast det är en annan historia.

Och allt detta tänkte jag på medan jag låste dörren och kände doften av en blöt sommaräng efter att åskstormen har försvunnit och de första solstrålarna sken upp den någorlunda omskötta gräsmattan, den vildvuxna gräsmattan, rönnen och träden och de mörka molnen på väg bort. Och alla måsar som samlats nedanför för dagens beskärda mål mat.

Det var så länge sedan. En annan tid. Långt för länge sen. Och snart, om några eller om många år, kanske det springer ut en likadan glasögonorm med äventyr och fantasiglittrande ögon ur ytterdörren och bryr sig inte om annat än framåt, gräset under de nakna tårna och skrattet som tar sig upp genom strupen.

Mamma, kan vi baka blåbärskaka?
Pappa, vad är det för fågel som sjunger?

Och solen som sakta sjönk ovan taket och färgade rönnens löv till orange och guld; medan den svarta fågeln satt högst upp och dess sång för alltid skulle förnimma om en sommar för länge sen och känslan i en liten flickas bröstkorg och hur magiskt hon tyckte att det var.

Hur magiskt hon fortfarande tycker att det är, med telefonen hållandes mot örat och en mamma eller en pappa eller syster i andra änden. Med någons älskade famn att försvinna in i medan koltrasten sjunger utanför, även här, även så många år senare, rakt in genom det öppna fönstret, rakt in i hjärtat. Där det och minnet av det som var och det som blev och det som är alltid kommer fylla henne med samma glädje och kärlek oavett var hon är eller hur gammal hon blir.