* J ag har pratat mycket om inställning och optimistiska synsätt här i dagarna, i förrgår kväll satt vi uppe till elva och diskuterade sinsemellan, jag och min farmor. Att kommer det en pessimist in i gruppen så sänker han eller hon allihop nästan med en gång - bara genom att finnas till. Man blir irriterad, trött, rastlös, det kliar i kroppen, klaustrofobi och hopplöshet rumlar runt inuti kroppen. Och det värsta av allt är att man dras med i pessimistens synsätt. Att jo, men hon har nog rätt, det skulle nog aldrig fungera såhär som han där borta säger. Och så har framgångsandan och framtidsplanerna grumlats och pessimisterna har vunnit ännu en värdefull röst från optimisternas och realisternas sida.

Om jag får hundra kommentarer på bloggen varav en är negativ, så är det den negativa som fastnar. Vem tror du att du är? Du skriver så fruktansvärt dåligt och om jag så skulle få pengar för det skulle jag aldrig mer läsa din blogg. Till exempel.

Men farmor sade något som fastnade. Egentligen var det bara skämt från farfars sida, men jag stannade upp och tog tag i meningen och upprepade den för mig själv innan jag insåg hur fantastiskt bra det faktiskt var. Vi var inne på inställning och sociala bitar och andra människors tycke när han skojade med henne och sade: "Vem tror du att du är?" Och farmor sträckte på sig och sade: "Maud Wikström."

Bara det. Och det var så fruktansvärt bra sagt. Farmor har självförtroende, är snygg trots att hon är en bra bit över sjuttiofem, klär sig moderiktigt, ringar och smycken och färgar och klipper håret, driver ett företag och håller igång det med järnhand, är en av Kalix ambassadörer, en ikon, det är de båda två, både farmor och farfar och han är likadan bortsett från alla smycken och hårfärgningar så klart. Vackra, stolta. De är glada, spontana, riktigt flitiga och helt fantastiska. 

Och de är inte högfärdiga. Aldrig någonsin att de är, de är de mest ödmjuka människor jag känner och vet av. Därför var hennes ord så himla träffande, så precisa och perfekta. Vem tror du att du är? Maud Wikström. Man behöver inte säga mer än så. För det är ju så. Jag är inte "ingen", jag är inte bättre än någon annan och jag är inte sämre heller. Jag är rätt och slätt Jennie Wikström när folk frågar. Jag är Jennie, och det är det bästa jag kan vara.

Och att lägga tid och energi på att dela med sig av dåliga med just nu, med vad som händer utomhus eller inom mig - varför ska vi göra det? Om jag mår dåligt, lederna svider för att jag har högt blodsocker och huvudet nästan sprängs av migrän, varför ska jag lägga ännu mer av min energi på att poängtera det för alla som lyssnar eller är vän med mig på Facebook? Vad får de ut av det? Vad får jag ut av det? Då säger jag bara att "imorgon är en bättre dag", för det är det. Jag vet det. Imorgon mår jag ju bättre. Det är inte värt att tänka dåliga tankar. Gör man det hamnar man snart i en nedåtgående spiral där ingenting längre är bra och där viljan att förändra inte orkar sig genom havet av all negativitet.

Att vara positiv är inte att vara naiv. Att vara positiv är att leva livet till fullo och att hitta små glädjeämnen i livet. Den första bofinken, vårens första krokus. En härlig cykeltur, en lång löptur runt sjön, ekarnas löv som börjar ändra färg eller den första snön eller en långsam omfamning av den som betyder allra mest. Att höra sin pappa skratta. Att få överraska honom när han fyller femtio år och sitta i en bil nästan i tystnad medan vi spanar med kikare efter rariteter bland de nyligen landade vårfåglarna. Det är livsglädje. Det är positivitet som stärker själen och som stärker hela mig.