* M edan jag gör mig och lägenheten klar för att möta upp Johan och åka tåg till Linköping senare i eftermiddag kan jag inte låta bli att smita in på Facebook med jämna mellanrum. Ehm... Varför tror ni att jag tänker styra cykeln och näsan till biblioteket varje vardag efter den tjugonde när mina heltidsstudier börjar? I alla fall. Jag scrollar genom de senaste händelserna, byter låt i Spotify och kollar om någon av mina bloggare uppdaterat dem. En mikropaus medan trasan och dammsugaren vilar intill.

Och jag kan inte låta bli att gnissla tänder över alla bajsnödiga diabetiker där ute. De frågar, gång på gång, hur de ska göra för att inte bli låga medan de tränar. Jag svarar, återigen, som så mååånga gånger tidigare, hur jag gör. Hur mitt sätt är. Jag blir inte låg. Jag har lärt mig knepet som funkar för mig. Och så kommer det fram ett Lars GW Persson-aktigt gnällande från diverse bajsnödiga bitterfittusar "jaamen min diabetssköterska säger att man inte ska ligga över åtta före träning, har man över 12 ska man inte träna alls...." Varför frågar du då om andras erfarenheter, spån?

Jag är inte låst av mina värden. Jag bryr mig inte om att ligga "som man ska" innan jag tränar. Japp, så totalt obajsnödig är jag. Jag känner av hur min kropp mår på morgonen, äter en stadig frukost utan insulin, tar en banan medan jag promenerar till gymmet och kör mitt pass. Mäter jag mig efter bananen brukar jag ligga någonstans mellan 12 och 16 (beroende på hur stor den var och vad jag ätit till frukost) och det värdet bestämmer hastighet, tyngd och längd på passet. Ett högre värde gör att jag kan träna längre, hårdare.

Det var en sån där riktigt bajsnödig karl som skrev att han aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att göra som jag - han ligger på 5.5 innan han går till gymmet och trycker i sig en liter saft och ett helt dextrosolpaket istället medan han tränar. Visst. Gör du det, om det funkar för dig. Men säg inte att alla andra gör fel. Jag kan inte stanna upp mitt i ett spinningpass och knapra dextrosol. Jag kan inte vänta en kvart på att dextrosolen ska börja verka, därför sätter jag mig aldrig i den båten. Jag är, återigen, inte låst av mina värden. Jag äter en eller två dextrosol under mitt timlånga pass, bara för att vara säker på att det hålls uppe. Jag skiter fullständigt i om jag då har nio eller nittiofyra eller noll komman nio i blodsockervärde, för det går att korrigera i efterhand och kroppen är så fiffig att den brukar loka till sig själv bara den får lite endorfiner och adrenalin i omlopp - och så länge jag mår bra så kör jag på.

Jag blir också så less på de som äter en hel godispåse lösviktsäckel och sen blir jättehöga och gnäller över det inför tio tusen andra medlemmar. Vid alla sju helveten, äter jag godis när jag har diabetes får jag ju skylla mig själv, jag kan inte skylla på min diabetes då - för diabetesen gör så gott den kan med allt socker jag hällt i mig. Socker som den inte kan hantera. Vi har diabetes, remember? Så kallad "sockersjuka", vilket jag tycker är ett jättebra ord.

Varför äta saker man inte bör? Varför äta saker som kroppen inte kan hantera? Äter jag en godispåse så får jag ju ta konsekvenserna för mitt höga blodsockervärde och tänker inte gnälla över det när det är självförvållat. Om jag däremot har ett högt sockervärde utan anledning frågar jag allt och alla om hjälp för att lösa problemet. Men all annan tid är jag inte låst med min mätare och med siffrorna den visar. Jag vill inte vara låst av dem. Mår jag bra nu? Känner jag mig frisk och pigg och glad? Ja. Bra, då får sockret vara precis vad det vill (nästan).

Diabetes är en helvetessjukdom för vissa och jag lider med dem alla som känner att de måste mäta sig varje halvtimme. Det är inte ett liv jag vill ha eller önskar mig eller någon och jag hoppas det dröjer länge tills jag sitter i den båten. Jag är tacksam över att jag mår bra, ödmjuk inför tanken och lycklig över att jag faktiskt kan träna. Det är många diabetiker som inte kan det. Som inte vill. Det är många diabetiker som äter kolhydrater, godis, precis som att de inte var sjuka.

Jag säger ingenting om det. Jag vet inte vad jag säger. Bara att folk ska sluta vara så bajsnödiga och vara öppna för att ändra inställning och lyssna på sig själva, på sin egen kropp, istället på för alla andra, lika bajsnöda diabetiker och sköterskor som alla säger saker utifrån teoriboken, och sluta stirra sig blind på mätaren varje halvtimme och istället börja leva. Prova och känn efter. Mår du bra? Bra. Bättre kan det inte bli, faktiskt. Varför få ångest över att blodsockret ligger på 8.5 då, när man mår så jävla bra? Jag fattar inte. 

Kör, bara kör.

Vi lever bara en gång. Vi gör faktiskt bara det. 

Japp, denna bild togs innan städningen påbörjades, därav den gigantiska, halvgömda klädhögen i fotändan av sängen. - ni kan väl blunda, kära ni? Men det är mycket roligare ta på sig sin tidiga, jättesnygga födelsedagspresent än att vika den förbenade tvätten, och bädda sängen, och.... mäta blodsockret. Haha. Klart jag mäter mitt blodsocker. Jag är inte dum heller. Jag menar bara att man inte ska behöva leva sitt liv efter vad mätaren säger. Inte hela livet, i alla fall. Kram och puss, nu åker denna donna till Linköping och spenderar sin sista tjugoettåriga helg i skogarna runt om. Heddå!