Det har gått nästan sju månader sedan vi begravde mormor och bortsett från den jobbiga och vackra timmen har jag inte gråtit över henne. Jag har gått länge och undrat vad det är för fel med mig, som gråter åt allt men inte åt det, inte åt dödsfallet och känt mig hemsk som individ.

Sedan morfar dog ville mormor inte leva. Eller det är fel sak att säga. Men hon tappade livsgnistan och med sin livskamrat död fick hon bara några dagar senare en stor hjärnblödning. Läkarna sade att vi skulle få begrava båda samtidigt.... Men hon repade sig. Höll ut. Levde. Log och skrattade och ju längre tid som gick ju gladare blev hon. Men också svagare. Sjukare.

När vi sågs för sista gången kramade hon om mig länge, längre än vad vi brukade göra. Hon var dement men när minnet klarnade var det samma gamla fina mormor som stod där, som kramade om både mig och mamma. Länge. Åh vilket fint minne...

Sedan inte ens en månad senare kom samtalet. Usch vad ont det gjorde. Jag grät då och jag grät under begravningen, men sen grät jag inget mer. När jag känner doften av cigaretter, vitlök och blåbärssoppa tänker jag på henne - men det är inga tunga tankar. Varför inte? Varför är jag inte ledsen?

Men då hände det. Jag drömde om henne - inatt - och jag ska berätta om den drömmen. Vi åkte bil, hon och jag och min barndomskompis Sofie och min syster Johanna. Hon satt i baksätet med mig, så finklädd, det var sommar och vi bara åkte någonstans. Mormor var... glad. Hon log. Kramade sin lilla handväska, hade omsorgsfullt lagda lockar och såg ideligen ut genom bilfönstret.

Sedan när bilen stannade kramade hon mig, hårt och länge, och jag kom plötsligt ihåg. Åh mormor, du är ju död. Inte kan du vara här nu. Jag grät. Jag var sååå ledsen. Lilla mormor, hur kan du vara här?

Då såg hon på mig igen sådär på en armlängs avstånd i sin fina klänning och lockarna och leendet, sådär mystiskt och "du ska få se"-likt. Och så vände hon sig om. Och började gå. Ut genom sjukhusdörrarna eller skoldörrarna - det var några liknande dörrar, saker är aldrig logiska i drömmar och inte i den här heller - men när jag såg vem som väntade på henne på andra sidan så kunde jag plötsligt förstå.

Jag förstod varför hon varit så finklädd. Varför hon var så lycklig igen utan hosta och med stolt hållning. Varför hon satt och såg ut genom fönstret på bilen medan vi körde framåt, drömde sig bort.

Hon hade träffat honom.

Morfar.

Och han såg på henne med sextio år gammal kärlek i blicken och tog henne om ryggen. Så lång tid tillsammans, så lång tid utan varandra, och ändå hade ingenting förändrata.

Sedan var de bara borta. Och när dörrarna stängdes bakom dem vaknade jag i mitt eget hem i min egen säng, bredvid min finaste man. Utvilad. Lättad.... Lycklig.

Precis som dem.

Mormor och morfar.

Tillsammans.

"En ängel flög förbi, mot himmelen så fri... Men hon lämnade sitt leende på vår jord."

Och jag - vi - behövde inte längre vara ledsna. De har funnit varandra. De har funnit frid.