RECEPT. När blodsockret är skyhögt, huvudet värker och en begynnande förkylning lurar bakom hörnet passar den här soppan alldeles utmärkt för att mota bort samtliga. När jag har högt blodsocker är jag inte hungrig, men jag vet att jag måste äta ändå. Och då vill jag inte heller smaska i mig en massa kolhydrater så jag blir ännu högre och får ta ännu mer insulin. Det här är ett helt egenkomponerat hopkok som blev ruskigt god, en ny höstfavorit att mysa sig upp i soffan med.

Du behöver:

En burk/förpackning krossade tomater

2 paprikor

2,5 dl vispgrädde

Falukorv

Zucchini

Fetaost

Oxfond

Grönsaksbuljong

Rikligt med salt och peppar (Franska örter/Pepparmix hade jag)

Och så en skvätt sambal oelek

1. Stek paprikorna i fem minuter tills de blir mjuka

2. Häll över paprikorna och de krossade tomaterna i en kastrull tillsammans med vispgrädde och salt och peppar. Och så lite buljong. Och sambal.

3. Värm upp alltihop.

4. Mixa till en slät konsistens.

5. Stek korv och zucchini i små slantar.

6. Häll över den färdiga soppan i en tallrik, fyll på med korv och zucchini och mosa ner lite fetaost ovanpå.

Tidsåtgång: 10 minuter. Löjligt enkelt och löjligt gott! Det här går nog att kombinera med både morotsslanar och broccoli och blomkål och rotfrukter om man skulle vilja det. Detta ska jag definitivt göra igen. Mätt och glad hallelujah :-) 

Bild lånad. Det var för gott för att jag skulle kunna fotografera haha.

Jag sitter och lyssnar på Mass Effect 3-soundtracket och känner det där nypet, den där underliggande känslan, som ideligen poppar upp och gör sig påmind. Efter att ha spelat ut det igår var jag tvungen att gå ut och promenera, jag lät tårarna blanda sig med rumlande tankar och fötterna rörde sig mekaniskt, utan mål, bara framåt, framåt; jag måste få tänka. Varför gjorde det så ont? Hur kunde det göra så ont?

Jag tänkte på hur fint det är där vi bor. På rosbuskarna i rabatten som blommade långt in i december i fjol, innan snön kom och försatte dem i evig vila. Livsglädje. Kämpaglöd. De kämpade sig genom det omöjliga, för att leva, för att överleva, bara lite, lite till. Jag tänkte på de fyra fönster i fasaden som är våra. Hur mycket kärlek det kan rymmas bakom fyra fyrkanter. Hur mycket sorg, glädje, hopp, humor, omfamningar det ryms bakom dem där innanför.. Hur många fönster det fanns där intill, hur många liv som pågick på andra sidan glasen.

Jag tänkte på sommaren som gått och ville inte riktigt att den skulle vara slut ännu. Jag tänkte på allting som hänt och som vi och jag gjort. Början av juli och där satt jag på en altan i söderläge klockan halv nio på morgonen med en nybryggd kanna Indian Spice framför mig, min favoritbok och fågelkvitter intill. Solljus. Värme. Extrem värme. En rostig gammal cykel på en knögglig gammal väg ner till ett fantastiskt vatten, hav, med kalla vågor mot en människokropp med gåshus. Skrattet av min syster. Livet. Allt. Solnedgång i juli.

Augusti. Hem och tillbaka till norr igen. Skrattandes, skrikandes till rumlande vågor i Piteå som bröts just där vi stod och vattnets rasande kraft drog med oss ett par meter. Augusti. Juni, juli, augusti, i armarna på den människa som får hjärtat att stanna bara genom att titta på mig. En mormor som andades sina sista andetag. Jag visste inte. Så glad, så lycklig. Snart. Snart skulle jag få se honom. Så ringde mamma, en mamma jag just åkt ifrån. Och var ledsen. Förkrossad. Fumlade sig fram genom det oundvikliga. Klarade inte av att säga det, säga någonting mer. Det gjorde för ont. Och det gör för ont. Livet förändras så snabbt... Allt går så fort.

September. Imorgon.

September.