Oj så seeeeg jag känner mig, sittandes i soffan efter sex kilometers cykling i ena riktiga backar. Jag fick sova länge både idag och igår och börjar inse att vid halv elva så går min gräns om jag ska stiga upp klockan sex. Jag somnar inte om efter att ha snoozat utan ligger kvar, blundar och lägger armen om eller får armen om mig ett par minuter till. Sedan kliver jag upp, äter ett par Finncrisp och sätter mig på cykeln. Det är så himla skönt med den här kyliga morgonluften tycker jag. Man blir så pigg på något sätt. Även om backarna är hysteriska så tidigt på morgonen, haha.

Idag ska jag ta en sväng in till Täby Centrum - med bussen - handla, kolla lite på nya leggings då jag letat igenom hela garderoben och inte hittar ett par byxor jag precis köpte och aldrig hann använda, och sedam är det tillbaka till mina barn igen. Jag vet att det kommer komma dagar när jag är kräkless på att cykla samma sträcka varje dag, när kylan biter i kinderna och det spöregnar. Buss finns ju i nödlägen och det är ju skönt också, att veta att man har alternativ de gångerna en cykeltur inte är aktuellt. Men jag ska cykla så länge det går. Så länge det är friskt och klart väder, lite regn gör ingenting, och framförallt så länge jag får ha kvar cykeln...

Nu ska jag bara sitta, halvligga, vara här en stund innan jag börjar med lite vettiga bestyr. Benen är löjligt möra efter helgens dubbelträning och veckans cykling. Självmord att träna ben efter att man cyklat sex mil haha. Nåja. Jag vill hitta tillbaka till den kropp jag hade i början på sommaren. Kondisen är nu bättre än någonsin, men det är orken som inte riktigt är lika stor. Men vi kommer dit, sakta men säkert. Det är jag övertygad om.