Lite Mass Effect 2 och visdomstandvärk, frukost på (eller rättare sagt i) sängen med ett halvt paket russin i filtallriken för att de hade gaddat ihop sig, Breaking Bad-avsnitt och en helt underbar morgon följt av städning tillsammans med Johan som också är ledig, åh. Jag är så tacksam över att allt detta är mitt. Att jag får kalla det för mitt. Jag vet att jag sagt det förr, men när det dåliga samvetet nästlat sig in i hjärtat och man bara vill hålla om, hålla om riktigt länge... Då måste jag säga det igen. Jag hatar att bråka. Speciellt när jag inte har kontroll över min egen ilska, det har jag aldrig haft. Stormen har bedarrat nu, det var ingenting allvarligt, bara droppen som flöt över, PMS och vardagsirritation. Alla gör så. Alla får så ibland.

Det viktigaste är ändå att gå till sängs som vänner, att aldrig lägga sig som ovänner. Jag tänker inte gå någonstans. Jag tänker aldrig någonsin lämna det vi har. Jag vill ha honom här, nära mig, jag vill vara en del av honom och jag är glad för varenda minut vi får tillsammans. Tänk att det fortfarande är samma sak efter tre år. Tre långa år som samtidigt känts så korta. Ibland kanske man måste släppa ut all ånga för att sedan kunna sansa sig och ta ett steg tillbaka in på stadig mark. Vi bråkar nästan aldrig och det är skönt. Inte för att vi egentligen gjorde det igår heller, det var mest jag som gapade och han som var tyst. Min älskade fina. Så dum man känner sig. PMS är inte roligt och inte mitt dåliga samvete heller, usch.

Jag vet att jag också har sagt att orden inte räcker till. Men jag älskar honom, så himla mycket. Hela vägen in och ut och ner och upp, genom och förbi och tillbaka igen. Hela mig. Jag älskar honom av hela mitt hjärta och än mer. Allt. Så skrämmande mycket. Jag får LRS bara genom att tänka på honom och det går hål i mitt hjärta varje gång jag tänker på hur irriterad jag var till ingen nytta. Det var ju inte hans fel. Inte bara. Usch. Gör man så? Gör alla så? Hålla om och hålla nära. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig släppa taget. Förlåt. Förlåt mig.