Idag är en sådan dag då jag förundras över hur lite klockan är baserat på hur mycket jag hunnit göra. Jag var dödens trött i morse, riktigt masade mig upp ur sängen och cyklade iväg på supersega ben men det gick så småningom över. Jag är ine som Paulo Roberto som tvingar sig upp ur sängen halv sex på morgonen för att "göra bort träningen", träning för mig ska inte "göras bort" utan klaras av när man är pigg, kry och jäkligt laddad. 

Cykling till och från mina barn kanske inte är så lång - sex kilometer - men när jag kör den sträckan två gånger om dagen blir det en hel del i slutändan och jag tackar mina ben för att de kämpar på hur tidigt jag än stiger upp. Visst blir det en slags träning det också, en bra sådan till och med, men jag gör det inte för att "göra bort den" utan för att den är en del av mitt dagliga liv.

Ta i trä, men min mage har betett sig fantastiskt den här veckan. Jag har till och med ätit vitlök, massor av vitlök, men den har inte sagt ett ord?! Jag tror och hoppas att cyklingen är anledningen till det och jag ska därför fortsätta så länge det bara går (enda undantaget är väl snöstorm och ishalka). Men till Täby C tog jag faktiskt bussen, skulle klippa mig samt lämna in biblioteksböcker och handla. Min fina frisör väntade barn (så fin mage) och mitt hår blev lent och härligt igen. Och nu sitter jag här i soffan och klockan är bara lite mer än ett. ETT! 13:00! Wow!

Ikväll väntas ugnsbakad falukorv åt familjen och lax i folie till min man. Det är trots allt fredag. Snälla låt det bli en lika underbar helg som veckan som gått. Låt mig få fortsätta känna så här, fri, ledig, glad, lycklig, bara ett litet tag till.