Efter en bussresa på en timme (jag sov bort en och en halv timme, helt däckad, drömde och allt, och väntade utanför i Luleåsolen i en halv) mellan Piteå och Kalix mötte farmor och farfar mig vid stationen haha, stora leenden och välklädda som de var inför ett styrelsemöte, oj vad jag älskar dessa två människor.

De hade köpt en sallad från Lyktan som jag åt efter att de åkt iväg till mötet, diabetsmottagningen var stängd och Gallerian folktom. Det var ungefär det jag kom hit för, förutom att träffa dem förstås, och allt detta avklarat på cirka tjugo minuter ;-) Såg ett par stycken jag kände men inte var det många. Kalix Centrum en varm sommardag är ju lika människotät som en februaridag i Mudosolombolos träskmarker. Alla har flytt till skärgården, kramar ur det sista av sin semester.

Och det gör jag med. Det här är min sista, lediga sommarvecka för i år. Jag minns så väl den känslan under mina skolår, den där bitterljuva känslan att sommaren var över och skolan återigen började, och så när man väl satt där vid skolbänken den första dagen efter det långa lovet... Åh. På måndag är det tidig uppstigning och cykla eller promenera iväg till mina barn för att lämna av dem på skolan. Nu är det deras tur att få uppleva samma sak, och en av dem för allra första gången. Och jag ska få vara en del av det. Jag ska få minnas precis hur det var. Jag ska få finnas där som stöd, en hand att hålla, en famn att krama.

Men inte än. Det är fortfarande fem dagar kvar. Fyra. Och nu ska jag bara vara. Här, just nu. 

En artonåring på Norrlandskustbussen, haha ;-)