Det ligger verkligen en speciell känsla över flygplatser. Människor som talar olika språk, som springer, går, skrattar, kramas, alla på väg åt skilda håll, nya håll, nya platser. I gaten på väg till Luleå hörde jag både Luleåmål, Pitmål och Kalixmål som flög över rummet, det var strålande sol ute och jag var fylld med ett slags lugn samtidigt som jag var förväntansfull.

Nu sitter jag i ett hus i Piteå och har precis lagat middag. Igår kväll satt jag i en lägenhet i Täby och gosade med min man och åt en kebabrulle till lunch för att jag var bakis. Whiskey kan jag dricka utan att magen blir galen på mig dagen därpå, men inte öl eller cider. Nåja. Whisky är ju gott - och så har det ju uppenbarligen bevisat att fungerar som astmamedicin ;-) 

Nu väntar en spännande vecka med sol, bad, umgänge och avslappning, Noliamässan, stughäng, bokskrivande, sena kvällar och allt det där som gör ens sista semestervecka så fin. Mest av allt önskar jag att Johan var här med mig, var en del av allt det här, men man kan inte få allt. Jag drömmer om att åka och resa med honom, att sätta oss ner i en gate som ska ta oss till nya platser, så att den där speciella flygplatskänslan sveper sig om oss också.

Jag drömmer om att sommaren ska fortsätta bara lite, lite till. Snart är de där mysiga höstkvällarna här, med tända ljus och en fleecefilt, varm oboy och en storm som viner utanför fönstret. Snart, men inte än. Inte än.