Dagarna går så otroligt fort. Solen sjunker förbi hustaken men inte längre än så - det är ljust, dygnet runt, jag sover med halvöppen mun och armarna lindade runt en varm kropp. Täcket räcker inte riktigt till ibland, det är kallt, mina ögon öppnas sömndrucket, plågsamt, i en sekund, så länge det tar att lokalisera honom, att se var och hur han ligger. Sen ålar jag dit, somnar någonstans på vägen under hans utsträckta arm med täcket som läggs över mig, håller mig nära. Djupa andetag, tänder som gnisslar. Vanliga, trygga ljud. Lugn. Harmoniskt. Jag fylls utav ro.

Kämpar upp ögonen på mornarna, hej där kompis, är du vaken nu. Du är så söt när du sover. Ja. Kroppen är vaken men inte ögonen, det går inte, de vill inte - fem minuter. Han vet det. Han känner mig. Han flinar, ler, fortsätter pocka och till slut får jag upp dem, ser på honom med kisande, grönbruna ögon - och faller, handlöst, igen, kärleken är lika djup som hans andetag, själadjupa, bottenlös. Den ultimata känslan av... lycka, fyller mig, varje liten cell, genom kroppen som en skogsbrand.

Det är ingen bok. Ingen novell från någon tidsskrift. Det är en historia. Det är min historia. Mina mornar. Om tio år vill jag gå tillbaka till den här paltätande dagen hemma i norr och minnas just det här, dessa känslor, hur de fanns där runt omkring oss, hur de fylldes på varje ny morgon, varje ny dag. Ännu en dag tillsammans. Han och jag. Han ser på mig nu, ler igen. Och hjärtat fylls av glädje. Han älskar mig. Han älskar mig. Han. Jag. Åh, låt det alltid vara såhär. Det är tre år sedan vi träffades nu. Wow. Alla dessa känslor. Tre år. I do. I so totally do, one day.