Dagarna går så himla snabbt när man inte har ett arbete att gå till, trots att jag stiger upp tidigt. Imorse åkte Johan iväg till jobbet redan vid sju och eftersom att vi hade tvättstuga då var det bara att masa sig upp ur sängen, slänga på sig en klänning och springa ner med tvätten. Väl på plats såg jag genom min ridå av morgontrötta hjärna att jag bokat fel tvättstuga så det fick bli flera maskiner med en halvtimmes mellanrum innan allting var klart. Tur man har fem timmar långa pass så man hinner, haha.

Så fort första maskinen sattes igång så kröp jag ner i sängen igen och slumrade gott en extra halvtimme. Var lite mer människa efter det kan jag lova. Så skönt. Sedan åt jag frukost och promenerade iväg till gymmet, kom hem och fortsatte på mina nostalgiska barnprogramsklipp jag började kolla igenom igår på Youtube, och helt plötsligt dök min absoluta favoritfilm från mina yngsta år upp i förslagen. Hjärtat började hamra inuti bröstet.

Jag slog igång den. Skitdålig kvalité och jobbiga, dubbade svenska röster men jag rös filmen igenom. Mindes. Hur kan jag fortarande minnas? Jag har inte sett den på femton år. Det var den första film jag grät till. Jag tyckte den var hjärtslitande, jag vet att jag tyckte det. Hur gammal kan jag ha varit? Fem, sex? Inte mer. Den visades en jul. Jag minns att jag grät så hejdlöst åt slutet, fast jag inte kunde förstå varför. Det gjorde jag nu också. Och nu förstod jag.

Nästa film jag grät till var Titanic. Då var jag också fem-sex år, den kom ut 1997 men jag tror det dröjde lite innan jag fick tillfälle att se den. Jag glömmer det aldrig. Sex år och jag förstod. Sex år gammal och jag kunde förstå kärleken dem emellan, jag kunde förstå hur ont det gjorde när Jack frös ihjäl och hon släppte honom ner i de mörka vattnen och sade hejdå, "jag glömmer dig aldrig". Jag minns att jag gick iväg till köket där mamma satt med tårarna som sprutade och hon höll om mig och sade att det är bara en film. Ja, men han dog ju, sade jag. Han dog. Och det gör så ont.

När mamma spelade My Heart Will Go On på kvällen när jag hade somnat vaknade jag, låg där i mörkret och lyssnade, tänkte på det där när han dog och fick så ont i hjärtat igen. Jag tror att det måste ha varit just efter att morfar hade dött. Jag kan inte ha varit sex år ens.

Allra käraste syster. Likadant där. Åh, den såg jag igår också, vilka rysningar.

Sedan kom Spirit - hästen från vildmarken 2002. Nio år gammal och storbölade, såg på teven genom grumliga ögon och ville stänga av för att det gjorde så ont. Varför blev detta ett sånt bölande inlägg för? Kanske för att jag rider på nostalgins vågor och minns hur det kändes då. Jag har aldrig varit rädd för att uttrycka mina känslor. Jag har aldrig kunnat hålla inne dem. Jag har inte tyckt att jag behövt det. Varför ska man det? Är jag glad visar jag det. Jag kan inte ljuga, jag är som en öppen bok.

Det har varit många filmer jag gråtit åt sedan dess. Och program. Jösses. Jag är en blödig, känslig människa som kan relatera till så mycket jag ser. Men mest så är det nog för att jag också kan förstå hur det känns eller skulle kännas. Jag lider med dem, glädjs med dem. Mina nattliga drömmar har alltid varit livliga, djupa, färggranna, fantasifulla.

Första gången jag grät av lycka var jag tre år och fick min efterlängtade docka i julklapp. Jag trodde inte att det var sant. Men det var det. Det är första gången jag varit alldeles komplett jättelycklig. Tre år. Jag minns det också. Jag var bara ett litet barn då, men jag minns glädjeruset när hon såg upp på mig genom förpackningen och jag fick tårar i ögonen.

Nu är det nästan så man blir lite sentimental så jag sätter punkt där. Snart kommer Johan hem och jag lär väl böla bara för att han luktar så gott och ler åt mig precis som han gjorde första gången jag for hem till honom, vår första riktiga träff utanför jobbet. Tre år sedan snart. Åh, vilken lycka. Jag smälter. :-)