Jag har alltid en bok med mig i väskan, bokmal som jag är. Ett hus utan böcker fungerar inte för mig, jag måste få vara omringad av dem, antingen på sängbordet, på bordet eller i badrummet (kisspauserna blir ibland väldans långa när jag hittat en bra dassbok). Jag skulle utan problem kunna stänga in mig i ett kontor med en skön, härlig soffa, en mjuk pläd och en bok och en tekopp bredvid. I timmar skulle jag kunna stanna där, i en sorts bubbla där omvärlden inte existerar. 

Det är livsfarligt att begrava näsan i en bok på bussen och tunnelbanan på väg till och från jobbet. Jösses. Jag sugs så hårt in i mina berättelser att jag inte hör eller ser någonting annat. Ibland så kommer jag på mig själv och tvingar upp ögonen ur boken och inser att oj, jag ska kliva av på nästa station eller som igår, oj, jag glömde kliva av över huvudtaget. Jag älskar böcker. Jag behövder böcker. 

I vår nästa lägenhet, som jag hoppas blir en trea, ska jag göra ett slags kontor i det tredje rummet. Ett skrivbord med bra belysning (viktigt för min syn och koncentration) och plats för min dator, pennor, papper, pärmar, var sak på sin plats - en härlig, mysig soffa och självklart bokhyllor. Bokhyllor som dignar av böcker jag ännu inte läst, böcker jag läst och älskat. Mitt egna krypin. Där jag kan läsa. Där jag kan skriva. Det blir inte samma känsla halvliggandes i en soffa med fötterna mot bordskanten och datorn som vilar mot magen och höfterna.

Sen rumlar den snygge, sexige Johan in genom dörren, kastar ett leende åt mitt hål, sätter sig bredvid mig och slår igång teven som skrålar igång Simpsons. Hej, skriver du? Och det blir liksom kortslutnig i hjärnan - mina bokkaraktärer är mitt uppe i ett gräl eller sin hittills enda sexakt och så ska jag på bara ett par millisekunder släppa dem för att komma tillbaka till verkligheten och ha en normal konversation efter att ha spenderat två timmar på Västernäs hos Johannes och Jasmine. Inte konstigt att man får hjärnklåda. Inte konstigt att jag mumlar något ohörbart och han inte förstår mig på ett par minuter.

Nu kom han precis hem så nu kan jag inte längre koncentrera mig, haha. Därav mitt kontor. Jag måste få ett kontor. Lugn och ro och koncentration så att jag kan skriva färdigt min bok en gång för alla. Så att jag kan göra en sak i taget. Jag är inte bra på att göra en sak i taget, speciellt inte när Johan är i krokarna och är så förbannat attraktiv så allting inom mig smälter så fort jag tittar på honom. Jag kommer knappt ens ihåg vad jag skrivit här sedan han klev in genom dörren. Det var någonting om kyckling, eller hur? Den stundande kycklingmiddagen? Åh, vad han gör med mig. :-)