Nu har jag landat hemma i lägenheten. Det var lite surrealistiskt att kliva på tunnelbanan igår kväll. Jag var så himla trött sedan flygningen och allergipillren men så fort jag kom ut i T-centralen så var det miljarders med människor som sprang runt som yra höns och jag tror hjärnan förvandlades till mos. Jösses. Nästan så att jag hade svårt att tänka mig att jag verkligen var en del av det, efter att ha tillbringat fyra, lugna dagar "hemma" i lugnet. Att jag faktiskt bott där, här, i ett helt år.

Jag tänkte fara till gymmet efter jobbet, men mitt blodsocker har bråkat hela dagen och nu känner jag mig svullen i varenda cell av all insulin. Började på 19.9 och arbetade mig ner till sju, vilket tog sju timmar. Grattis. Undrade just varför jag hade dimmig syn och kände mig tung i kroppen. Nåväl, är det något jag lärde mig från i helgen så är det farmor, min underbara farmors, visdomsord. Man vet inte hur länge man lever, så det är bara att göra de sakerna man vill göra, klä sig hur man vill och köpa det man vill (till viss mån, om man inte är miljonär alltså) och gå med huvudet högt, att skratta och le åt det man ser. 

Jag tänkte häromdagen, i flyget, när motorn rosslade och vi aldrig lyfte och den där listan på vad vi människor ångrar på vår dödsbädd flög förbi hjärnkontoret, att jag inte vill dö nu. Jag har så mycket kvar att göra, att se, att uppleva; skulle jag dö nu skulle alla de fem sakerna stå högst även på min lista. Nu menar jag inte att man ska spendera alla sina pengar på kortsiktiga mål, men vill jag ha en massage ska jag boka det, vill jag köpa två nya, snygga klänningar att ha på mig i Grekland med mina födelsedagspengar ska jag göra det.

Och jag ska inte skämmas över det. Inte gå med näsan i brösten och ögonen nere i golvet, i marken, undvika all ögonkontakt med världen runt i kring och missa allt det härliga som händer.

Min farmor är grym. Min farmor är så himla härlig. Farfar också för den delen. Sjuttiosex år gamla, driver eget företag i form av en hel jäkla kör som de åker land och rike kring och uppträder med, klär sig och beter sig som femtio. Snacka om att leva i nuet. De är pensionärer men är nästan alltid ute på språng. Möten, körövning, kör-resor, sånguppvisningar, modevisningar (ni skulle se dem!), middagar, träningar, och ändå, trots det, så stressar de aldrig. Jag menar det. Aldrig. Att komma dit är som att komma till den lugnaste, mest fridfulla delen av jordklotet. 

Varför komplicera allting? Gör vad som gör dig lycklig. Det är hög tid att börja tänka på det nu när sommaren är i antågande. När resten av livet är i antågande. Jag vill både hinna med att jobba, pussa på Johan, resa, dricka Strawberry daiquiri, spela krocket, kortspel, åka upp till fjällen, Öland med min syster, Grekland med min sambo, fira tre år med denne fantastiske individ, se på solnedgången, bada i havet, fiska, hyra båt, löpträna, köra crossfit, cykla, äta på restaurang... Tillsammans med Johan.

Han gör mig så himla himla lycklig. Jag vill se allt med honom, uppleva allt detta med honom. Ibland får man göra uppoffringar, sacrifice och surrender to one another, ibland måste man ta ett steg bakåt för att se hur långt man kommit och var man är påväg. Men under dessa två år och tio månader har det inte varit en dag där jag tänkt att jag ska gå en annan väg än den vi befinner oss på, hur knögglig den för tillfället än varit. Inte en endaste dag. Jag är ledsen om det verkligen blir ett smörigt inlägg men alltså... den känslan. Fortfarande efter så lång tid. Där han är, där vill jag vara.

Jag hoppas, önskar & vill... att det fortsätter så i många, många år till. :-)

Ja... det kanske märks att jag blev nykär igen efter att ha varit utan honom i fem dagar... haha...