Ä ntligen hemma efter en halvdag på jobbet och en halvtimme på gymmet. Jag tränade löpning idag, intervallträning med lutning. Tuuungt! Det var fullt av folk redan vid fyra, men jag ställde in maskinen och tog av mig glasögonen, försvann in i min egna värld med sylvassa piskningar från den inre rösten - du ger inte upp nu, din jävel, du kan det här, det vet jag. Det är svårt att låta bli att jämföra sig med andra när man står där och inte orkar lika mycket eller länge, men idag struntade jag i det, jag var där för min egen skull och för mina egna mål, inte för den spurtande grannens eller hon där borta eller bodybuildern jag såg nere vid de fria vikterna. För min skull. Min. Jennies. 

Det är när man börjar jämföra sig med andra som de egna prestationerna faller i bitar. Det är då man tycker att ens framgångar och alla delmål man passerat inte spelar någon roll, "för jag kommer ju ändå aldrig orka lyfta lika mycket som henne, jag kommer ändå aldrig bli så stark..." Det handlar inte om dem. Det handlar inte om någon annan än dig själv. När du står där, sitter, går eller springer, vad vet jag, det du gör på gymmet... då ska du bara lyssna till en röst och det är det där jäkla anammat jag vet finns där inuti oss alla. Den där lilla, lilla rösten som piskar oss, som skjuter ut adrenalin i musklerna, som får benen eller armarna att orka bara lite, lite till. Visst fan duger vi. Var och en gör sina olika saker, lyfter olika, springer olika, men det vi alla har gemensamt är att vi är där för att kämpa. Kämpa för att bli smalare, starkare, snyggare, lugnare... För att få lite ensamtid, för att vinna den där bodybuilder-tävlingen, för att rehabilitera en gammal skada. Alla har sina olika mål och alla är lika viktiga. men framförallt kämpar vi för ett bättre, mer hälsosammare liv. 

Jämför aldrig din resa med någon annans. Du är inte någon annan. Och allting har två sidor. Jag har gått hela helgen och trott att min chef är arg på mig för att jag gick hem i torsdags med låsningen, för hon hade skrivit ett mail om att hon loggar in på min dator för att göra klart vissa, jätteviktiga grejer jag hade på agendan som inte kunde vänta. Så jag har haft ångest hela helgen och kommer till jobbet med svansen mellan benen på måndag, idag, och hon är lika trevlig och gullig som alltid och jag förstår ingenting... så hittar jag ett mail... skickat just före det där jag just beskrev, som på något sätt halkat undan: "Men gumman då!! Klart att du ska gå hem om du har så ont, det är ingen fara! Om du vill kan jag logga in på din användare och hjälpa till med några uppgifter om det är ok? Så sliper du drunkna på måndag!" :)

Döm inte allt du ser. Tro inte allt du hör. Det finns två sidor av allting... av allting. Och tji fick jag för min egen dumhet som inte tänkte på det... bara en hel helg med tankar på jobbet, tänk om... till ingen nytta. Dumt va :) 

Har ni förresten hört denna? Den här skivan har gått på repeat så himla många gånger hemma i huset sedan jag fick den av pappa som elvaåring. Lunatica - Fable of Dreams kom 2004 och är fortfarande mitt favoritalbum genom alla tider. De sjunger som ingen annan, om en annan värld, om fantasi och drömmar utan logik. 

Taggar: #träning #hälsa #träningsblogg #fitness #lchf #gym #sats #täby #stockholm #lunatica #musik #muskler #tankar #åsikter #ångest #citat #diabetes #diabetiker