Det sägs att det finns sju dödssynder i världen. Jag tänker prata om en av dem. Lättja. Eller ett ord som de flesta av oss känner till, ett ord som de flesta av oss kämpar emot varje dag, vinst, förlust, vinst, förlust, förlust. Ett ord som är så starkt att det krävs total viljestyrka för att ta sig förbi det. Latmasken. Latmasken grep tag i mig idag. Ett löst grepp, från någonstans mellan alla soffkuddar, snälla Jennie kan du inte stanna hemma ikväll? Vi kan mysa, bara du och jag, vi kan äta gott - grönsaker med dipp och vi kan spela Tomb Raider till vi somnar med morgonrocken på och lägga ansiktsmask, måla naglarna, snälla Jennie, bara ikväll...

Klart att jag var sugen. Förbannat sugen var jag! Latmasken är ju en del av mig, en del av mitt inre. Den där lilla delen som allt för många människor inte klarar av att stå emot. Som jag inte klarat av att stå emot många, många gånger. Men när latmasken sätter in måste man stålsätta sig. Titta åt ett annat håll. Tänka att vad får jag ut om jag stannar kvar i soffan idag också precis som jag gjorde igår, och dagen före det. Vad får jag ut att stanna hemma och se skräpteve, jämfört med om jag ställer mig tjugo minuter på crosstrainern, jämfört med om jag lyfter två hantlar tio gånger eller gör femton benböj hemma i vardagsrummet? Jämfört med om jag slår den där jäkla säcken så hårt jag kan i trettio sekunder. Du kan tänka positivt och du kan tänka negativt. 

Latmasken är negativ. Latmasken vet att träning är jobbigt. Men livet ska inte vara glasklart och rosenrött. Livet ska vara hårt och svårt ibland för annars kan man inte uppskatta de bra sakerna man faktiskt har. Du kan inte vara på toppen om du inte sett botten. Att sitta hemma i soffan förändrar ingenting. Men tänker du positivt, att "om jag tränar idag så kan jag sitta här hela kvällen imorgon" istället för det negativa, "jaha inte blev det nån träning idag inte, att jag aldrig lär mig, suck och pust och stånk", som suger så oändligt mycket livsenergi ur kroppen och lämnar dig lealös, tom, tyst.

Vardagsträning behöver inte betyda att du tränar så hårt att du har astma och inte får luft, att det svider i armarna och händerna plötsligt förlorat sin greppstyrka och benen inte längre bär dig. Så länge du reser dig upp, gör step up på din köksstol, bench dips från soffbordet, benböj och utfall och armhävningar mot samma soffbord... bara NÅGONTING som får svetten att lacka i en kvart så har DU vunnit mot latmasken den här kvällen. Det är sant så som jag säger, efter ett träningspass känns soffan skönare än någonsin, då man VET att man har gjort sig förtjänad av att sjunka ner bland dynorna. Latmasken var på mig idag. Men latmasken vann inte. Jag gav henne en snyting och jag gick till gymmet. Det var jobbigt. Men jag gjorde det. Jag vann.

Varje gång någon frågar mig: Varför tränar du så mycket? Varför äter du som du gör?

Så säger jag...

Varför gör inte du?