Hej! 

Ååh, jag är så glad. Vad fick jag? Strålande sol, nästan 30 grader och fågelkvitter, en långsam bris och en fantastisk promenad genom Rådhusparken. Sen massa tornseglare utanför fönstret, en röd filt på ängen, ett nummer av Amelia och ett gammalt MåBra med väskan som kudde under en stor-mönstrad vanlig kudde som gav stöd åt nacken och fick bort solen ur ögonen så jag kunde läsa utan att bli bländad (men ändå få en snygg bränna hehe).

Jag har haft det så underbart :) funderat en massa, mediterat på samma filt, känt värmen i ansiktet och sett hur fräknarna exploderat i ansiktet och på händerna. Jag grät en stund över ett reportage i Amelias julspecial årgång 2007. Det var en lång krönika, berättelse, om hur det skulle bli med den första julen med bebis. Vägen dit, hur det hade varit - hon hade fått missfall, fått föda ut döda barn och föraktade Gud, vägrade sjunga med om Jesubarnet när han så bittert tagit livet av hennes egna och som inte ville ge henne ett levande trots många års försök. Underbar läsning. Det gjorde ont i hjärtat. Så fick de ett plus. När de precis slutat hoppas. Och nu var han där, en liten mjölkdoftande knubbig liten kille som bet på sina knogar och skrattade "aiiiii" när mamman böjde sig ner över hans sex månader gamla kropp. Och hon dog av kärlek över miraklet framför sig, tänkte att där var han, en levande bebis med flera döda syskon i askform spridda över Danderyds minneslund, med varsina gravstenar på Danderyds kyrkogård.

Jag har en jobbkompis, en jättefin, härlig jobbkompis som är nåt år äldre än mig... som blivit fråntagen möjligheten att få egna. Jag kan inte förstå hur hemskt det måste kännas. Vem vill höra det när man är tjugotvå år och nygift? Vem vill höra det när mensen hoppar, inte kommer, när man också får missfall flertalet gånger utan att veta vad som är fel? Vem vill höra det som kvinna?

Johan kastar ibland in de orden i våra diskussioner. Inte rakt ut, han gömmer dem i orden, maskerar dem mellan raderna så att det nästan ska gå obemärkt förbi, bara nästan. Barn. Bebisar. Våra bebisar. Hur de skulle bli. Hur det skulle bli att vara tre. Någongång. Emmaljunga. Jag har sett att vagnarna heter så. Här skulle vi kunna leka med honom. Oliver. Tänk vilka gener. Tjuriga, envisa gener, blinda gener. Tänk om det blir tvillingar. Någongång, men inte nu. Det är inte vår tur nu. Min längtan är för tillfället undantryckt, hanterbar, siktet inställt på någonting annat. Men jag vet att när mina två kompisar, som båda har beräknad födelse nu i augusti, får sina döttrar kommer min egen bebislängtan att bryta ut igen precis på samma sätt som den gjorde i september när min kusin lade sin veckogamla son i min famn och han såg upp på mig med sina lugna ögon och knöste sådär härligt som bebisar gör och luktade så där speciellt, ni vet, nytt liv iklädd vita och blå kläder, fortfarande röd i huden och med lite blont hår mitt på hjässan och såg ut precis som sin morbror.

Då kommer min bebislängtan bryta ut igen, fastän jag just tacklat den. Jag tänker att nej, inte nu, saker och ting börjar gå så bra nu med min spiral, med oss, resor hägrar i horisonten och vi har inget fast boende än. Boende kommer först. Ett radhus någonstans. Jag och Johan. Våra tapeter. Våra möbler. Vår närvaro.

Men sen. Sen någon gång. Inte nu. Det kommer att bli vår tur någon gång, min tur att må illa, att spy dagarna i ända, jag som hatar att spy, jag kommer ligga i sängen utan att orka röra på mig, knapra på riskakor och morötter och kokt ägg med ketchup och gå upp sju kilo på lika många veckor och känna mig heeelt omtumlad, vad är det som händer. Jag sparar litegrann varje månad, tillräckligt mycket för att horisonten ska komma lite lite närmare, jag kollar Hemnet efter radhus, lägenheter, åt oss, som vi kan bo i, flytta in i, göra vårt, för att kanske, någon gång,  förhoppningsvis jättegärna också sitta där med ett plus och le åt varandra och krama om varandra och säga att oj tänka sig, det blev vår tur nu.