Hej,

jag försöker inte leka Gud. Jag försöker inte förändra någons sätt att leva, och jag tar heller ingen skit för att jag lever som jag gör, äter det jag gör eller ser ut som jag gör. Man kan inte göra alla nöjda, alltid är det någon som stör sig på någonting med mig men det kan jag inte förändra heller. Jag äter LCHF för att det är gott och för att jag mår bra av det. Men varför i hela friden måste jag ideligen förklara det? Just varför jag gör på det sättet? Det säger ju sig självt varför!

Så... där har ni svaret. Istället för rostat bröd till frukost äter jag turkisk yoghurt med jordgubbar, en korvskiva och lite krossade nötter. Istället för att bli hungrig klockan nio av de rostade bröden håller jag hungern i schack till framåt lunch. En banan har nog mycket kolhydrater för att jag ska få upp sockret om jag blir låg, men det blir jag inte, inte när jag ätit mat med mer fett än kolhydrater. Motståndarna till LCHF är de som inte förstår skillnaden på bra och dålig mat. Jag har diabetes, ja, och jag äter kolhydrater, ja, men jag låter inte tallriken domineras av vita mjölprodukter för det är inte bra ens om jag hade varit frisk. Det sade min dietist dagen efter att jag blivit inlagd för diabetes och jag tror henne, det är inte så svårt att läsa sig till heller i dagens samhälle :) Man får i regel i sig tillräckligt mycket kolisar genom att äta frukt och grönsaker och fullkornsprodukter.

Jag är en enkel småbloggare som skriver om ditt och tatt, tankar och funderingar, träning, hälsa, bilder från hjärtat som transferreras genom fingrarna och bildar läsbara ord på tangentbordet. Jag har aldrig försökt vara någon annan, vara större, vara bättre, vara kaxigare eller någon jag inte är. Jag är jag, för det är allt jag har, det är allt jag kan vara. En lögn föder lätt en annan och snart fastnar man i sitt eget spindelnät av lögner och allting blir jobbigt. Jag skriver inte för att glädja andra, inte för att provocera, visa mig på styva linan eller visa hur bra jag har det där jag sitter idag. Jag skriver för att JAG mår bra av det, för att JAG älskar skrivandets kraft, formuleringen av bilderna inifrån huvudet, hur de blir på tangentbordet, hur fingrarna rör sig för att formulera alla tankar.

Jag äter bra mat för att JAG mår bra av det. Hade jag ätit sten till middag och mått bra av det hade jag fortsatt med det. Jag är inte det snyggaste fåret i hagen, men heller inte det fulaste, jag duger, precis som jag är, även om jag är virrig, slarvig, klumpig och ibland beter mig som tolv år. Jag har aldrig haft komplex för mitt utseende annat än genom dåligt självförtroende, precis som varenda tonårstjej någon gång haft. Jag står inte i världens centrum, uppe på någon piedestal, och dit vill jag aldrig komma. Jag vet mina begränsningar, vet var jag står, och jag må vara virrig, klumpig, slarvig, men jag står här med båda fötterna nere i marken, och jag gör det som är bäst för mig samtidigt som jag tänker på andra runtomkring mig. Mitt liv handlar inte enbart om MIG.

Jag är nästan en bisyssla i mitt eget liv för det finns så mycket annat jag fokuserar på. Livet har så mycket mer att ge än uppblåsbarhet och felatiga självbilder. Jag skrattar med kompisar, delar livets alla händelser med världens finaste Johan, springer på Gröna Lund, shoppar i Farsta, skriver böcker, spelar mitt hästspel, pratar med jobbkompisar, kramar mina arbetskamrater, jobbar för ett rederi, ringer hem till mamma och pappa och farmor och farfar och följer mina hemma-kompisars liv genom telefonkontakt eller Facebook samtidigt som jag emellanåt längtar hem, gråter floder och tycker att allting är jobbigt. Det är jag. Det är vad jag gör. Det är Jennie, varken mer eller mindre. Det är JAG,